14 March 2009

Poesie: Döden


Det kom plötsligt. Vi visste alla att det skulle komma.
Vi var förberedda men chocken lade sig som ett täcke över oss ändå.
Det kom i formen av det mörka och det tysta.
Det evigt tysta. Vi visste alla om vad det var men ingen av oss pratade om det,
ingen nämnde någonting.
Det är ingen hemlighet. Men vi pratade inte högt om det.

Dagen det hände regnade det ute, blåste.

Trädens kala svarta grenar piskade mot varandra men himlen så rofylld ut.
Natten blev kolsvart med vackra små stjärnor.
Hur kan någonting så obehagligt vara vackert?

Jag förstår inte hur livet kan fortsätta när det precis har stannat?
Solen går upp var dag, varje vinter blir vår. Allting är precis som vanligt.

Dagen då vi skulle säga ’hej då’ var en vacker höstdag.

Solen sken men emellan träden låg en spöklik dimma. Vi satt riktade mot det stora fönstret som vette ut mot kyrkogården. 
Mellan gravarna liknade dimman de själar som sedan länge legat begravda där. 
Som om de kommit fram och ville välkomna honom till deras värld.
Jag var inte beredd att släppa honom, ingen av oss var det.
Hur kan någonting så sorgligt vara så vackert?

Varje dag väntar jag på hans steg i trappan. Lyssnar efter om jag kan höra honom på andra våningen. Kommer jag att möta honom igen?
När det är min tur kanske.