Innehåll

23 March 2009

Prosa: Liv, jag förstår dig inte!

Liv, jag förstår dig inte, men jag säger inte att det är ditt fel.

Mottagningen är återigen öppen.
Sjukhuset luktar lik. Jag tänker alltid på döden när jag befinner mig här.
Luften är torr och det är kvavt. Min hals känns som om jag svalt sand.
Människor springer fram och tillbaka i de oändliga korridorerna.
Jag känner mig tryckt, väldigt liten i detta stora.
Läkaren, en ung och oerfaren man, sätter sig framför mig med sitt anteckningsblock.
Rummet är litet och väggarna är målade i smutsgult. Det känns som om de kommer allt närmre.
Hans vita rock är fläckig och landstingets logga är blekt blå. Han har säkert 15 pennor i fickan.
Vad ska han med alla dom till?

Han ser liten och osäker ut där han sitter framför mig. Rädd.
Hans ansikte är litet och fårat, som en gammal mans. Håret ligger tunt runt huvudet, mörkbrunt.
Han kliar sig i skägget och tittar på mig över de små runda glasögonen.
Med blick som om det är synd om mig och han ber mig berätta.
Att vilja är att kunna välja. Å, att det ska vara så svårt att välja!

Vad ska jag säga?
Ett svagt surrande hörs från ventilationen annars är tystnaden bedövande, tryckande.

Jag undvek att se på honom, medan jag talade.

– Jag kan inte andas, det känns som om två kalla händer stryper mig bakifrån.
Hjärtat slår onaturligt fort och ansiktet hettar. Jag kallsvettas.
– Du har ångest, sa han.
Han sa det som det var någonting enkelt.
Som om han kunde förklara alla mina känslor i ett enda ord.
– Mitt fängelse är att alla känner mig som någon annan än den jag är.
Alla önskningar som jag aldrig har vågat uttala.
All sorg och förtvivlan som jag gömt undan.
Jag bär omkring på mitt eget fängelse.
– Det finns mediciner.
– Jag vill helst dö, sa jag.
Jag känner att jag har fått allt mitt, allt det jag skulle ha, jag kan aldrig bli så lycklig som jag har varit dessa veckor.
Det har sällan gått någon dag som jag inte har gråtit; men jag har varit lycklig.
Jag ångrar ingenting, men jag vill dö.

Hur ska han hjälpa mig i min hjärtesorg?
Mitt hjärta är brustet, kan du laga det?

Livet är kort, men timmarna är långa.

Liv, jag förstår dig inte!
Men jag säger inte att det är ditt fel.

Mottagningen är återigen öppen.
Det regnar och den grå himlen är inte olik de grå husen.
De smälter samman till en grå massa. Jag ser inte längre.
Ska jag berätta för läkaren om mitt hjärtas oro?
Kanske avtala en tid, så han kan lyssna på mitt hjärta
för att utröna om det låter annorlunda och inte faller i sin rytm.

Jag önskar att jag hade en vän att anförtro mig åt.
En vän, som jag kunde rådgöra med.
Jag har alltid varit lite ensam.

Jag drömde inatt att världen brinner,
Världen brinner!
Och jag vaknade.
Jag drömde inatt att världen brinner,
Världen brinner!
Och jag vaknade.

Du ensamma, du kära!
Vet du det redan? Lider du?
Vrider du dig i ångest i din bädd?
Gråter du? Eller har du inga tårar mer?
Åter en dag som gått, och det är natt igen.

Du ska vara stark.
Jag är rädd.

Mottagningen är återigen öppen.
Jag vill så förfärligt gärna dö. Det hjälper inte att gråta längre.
Än är jag ung och kommer att leva länge till.
Jag kommer att älska någon annan. Fåglarna kommer att fortsätta sjunga.
Det värker någonstans.

Liv, jag förstår dig inte!
Men jag säger inte att det är ditt fel.
Det är en vacker kväll.
Han vill resa.
Jag vill helst dö.
Dagarna kommer och går, den ena är den andra lik.
Från mörker till mörker.

Liv, jag förstår dig inte!
Men jag säger inte att det är ditt fel.


Nu är jag bara jag och den personen vet jag inte vem det är.