10 March 2009

Poesie: Liv, jag förstår dig inte.

Jag sitter vid mitt öppna fönster nu och skriver detta –för vem?
Det som jag skriver idag kommer jag inte att läsa imorgon, det jag skrev förut kommer jag inte att läsa alls. 
Jag är inte medveten om vad jag skriver eller vad det handlar om.
Varför skriver jag?
Ingen kommer att läsa det.
Inte ens jag.
Jag duger inte.

Jag drömde inatt att världen brinner,

världen brinner!
Och jag vaknade.

”Varför får jag inte sova? Jag har ju inte begått något brott.”
Jag berättar inte allt om mig själv, jag berättar bara det jag behagar berätta;
men jag säger ingenting som inte är sant.
Jag som stundom hjälper andra men aldrig kunnat hjälpa mig själv.
Hur kom det sig att jag bland alla utbildningar, valde den som passade mig minst? 
Jag trodde att jag kunde klara av det. Nu behöver jag hjälp. Allt är tyst omkring mig.
Jag vet inte om jag tror på Gud längre.

Liv, jag förstår dig inte!
Men jag säger inte att det är ditt fel.


”Jag är ärelysten och gör upp en för resten mycket vackert uttänkt plan att erövra hela jorden och ordna om förhållandena, 
så att allt blir som det ska vara; 
och när det blir tråkigt, då ska jag stoppa på mig så mycket pengar jag behöver och smyga mig bort, 
försvinna i någon miljonstad och sitta i ett caféhörn och dricka absint och ha glädjen i att se på hur galet allting gick sen jag drog mig tillbaka…”

Jag har aldrig sett en vackrare man. Runt, hjärtformat ansikte med stora snälla bruna ögon som djupa brunnar. 
Hans själ säger allt i ögonen, oftast ser de ledsna ut även fast ansiktet skrattar.
Är det mitt fel? Jag vill inte såra honom. Jag gör det gång på gång.
Raka, perfekta ögonbryn av naturen och en näsa som stöpt ur en form.
Mörkt lockigt hår som en grekisk gud. Munnen är fullkomlig.
Jag älskar honom därför att han är vacker.
Men hur ser han ut inuti? Det vet jag ingenting om.
Jag kommer ihåg då det var enkelt att älska honom.
Var tog den tiden vägen?

Alla drömmar och fantasier om oss vaknar på nytt när jag tänker på vårt liv tillsammans, 
det liv som är mitt och det liv som är hans.
Det far hundra tankar igenom mig när jag ser på honom, där han sitter orörlig med blicken ut i det obestämda. 
Sitt glas rör han inte och cigaretten håller på att slockna.

”Ofta tänker jag; begäret är det ljuvligaste i världen och det enda som en liten smula kan förgylla upp detta eländiga liv.”
Ångesten tar överhanden även fast jag kämpar emot de känslorna.
Vi är inte en. De som är lyckliga, de avundas jag.

Solen lyser utanför. Jag sitter återigen i mitt öppna fönster och skriver.
Varför skriver jag? Fåglarna sjunger utanför.
Livet och dagarna pågår därute och jag är inte en del utav det.
Jag tillhör det inte längre.
Var är Gud, nu när jag behöver honom?
Nu är jag bara jag och den personen vet jag inte vem det är.

Våren föds långsamt. Det är vackert.
Allt som varit mörkt och obehagligt syns nu tydligt i det nya ljuset. 
Jag välkomnar våren och allt det som nu återföds. När får träden sina blad, fryser de inte nakna under vinterns otäcka köld? 
Var flyger fåglarna, var tar de skydd?
Ståndaktiga står de sorgliga träden i regn, snö och solsken utan minsta tanke på att ge upp. 
Vinden viner mellan betonghusen.
Krampaktigt kämpar de för att hålla sig raka.
Nu är allt tyst igen.

Mottagningen är öppen. Läkaren, en ung och oerfaren man sitter framför mig med sitt anteckningsblock. 
Ska han hjälpa mig i min hjärtesorg? Hans ansikte är litet och fårat, som en gammal mans. 
Hans ögon tittar på mig som om det är synd om mig och han ber mig berätta. 
Vad ska jag säga? Att Gud övergett mig?
-Mitt hjärta är brustet, kan du laga det?
Jag undvek att se på honom, medan jag talade.
Vårsöndag. Dammet från vintern överallt. Fattigt folk i rörelse, är jag en av dem?
Vi lever alla i synd, nog är vi väl alla syndfulla varelser.
Sen eftermiddag, ljuset är blekt och sökande.
Dimman tätnar över miljonprojektet. Så många människors liv och öden i de höga betonghusen. 
Rad efter rad, identiskt lika gråa block.
Här bor vi. Lever vi?
Jag älskar min förort.

”Är sällan mer än tre fyra mils avstånd från Stockholm och jag har aldrig träffat på något landskap som kan jämföras med Stockholm självt – 
med Djurgården och Haga och trottoarkanten vid strömmen utanför Grand. 
Därför stannar jag för det mesta i staden sommar och vinter.”

– Ska jag berätta för läkaren om mitt hjärtas oro? 
Kanske avtala en tid, så han kan lyssna på mitt hjärta för att utröna om det låter annorlunda och inte faller i sin rytm.

Jag drömde inatt att världen brinner,
världen brinner!
Och jag vaknade.

Jag skriver inte ner alla mina tankar här. 
Jag skriver sällan ner en tanke första gången den kommer till mig. 
Jag väntar och ser, om den kommer igen.

Liv, jag förstår dig inte!
Men jag säger inte att det är ditt fel.


Nu sitter jag vid mitt fönster och skriver detta mot ett fladdrande ljus.
Det är månsken. Alla mina fönster är öppna. Jag kan inte sova när det är fullmåne.
Och vad är månskenet?
Solsken i andra hand. Försvagat, förfalskat.

Jag önskar att jag hade en vän att anförtro mig åt.
En vän, som jag kunde rådgöra med.
Jag har alltid varit lite ensam.

-Jag är hans hustru,
han är min man. Ska jag bli fri? Ska han dö?
Jag går en promenad.

Jag vill, och jag vill icke. Först du som säger ”jag vill”;
-Varför vill du?
Svara!
-Jag vill handla. Liv är handling, då jag ser något som upprör mig vill jag gripa in.
-Nej, tyst, det är nog, var tyst…! Hon älskar en annan.
-Du vet att du älskar henne. Alltså är det din sak.

”Plötsligt såg jag att hon satt och grät. Inte med snyftningar, bara med tårar. 
Grät som en, som har gråtit mycket och knappt märker att hon gråter.”
Det är en vacker kväll.
Han vill resa.
Jag vill helst dö.

Åter en dag som gått, och det är natt igen och jag sitter vid mitt fönster.

Du ensamma, du kära!
Vet du det redan? Lider du? Vrider du dig i ångest i din bädd?
Gråter du? Eller har du inga tårar mer?

Du ska vara stark.
Jag är rädd.

Dagarna kommer och går, den ena är den andra lik.
Från mörker till mörker. Jag är rädd för att få dåligt samvete.

Liv, jag förstår dig inte!
Men jag säger inte att det är ditt fel.

Det slår mig hur vacker Stockholm är. Jag har inte tänkt mycket på det förr.
Det står jämt i tidningarna att Stockholm är vackert, därför fäster man sig inte vid det.
Jag vill så förfärligt gärna dö.
Men än är jag ung och kommer att leva länge till.
Jag kommer att älska någon annan. Fåglarna kommer att fortsätta sjunga.
Det värker någonstans.

-Låt mig vara!
Jag hatar honom.

Att vilja är att kunna välja. Å, att det ska vara så svårt att välja!

”Mitt fängelse är att alla känner mig som någon annan än den jag är.
Alla önskningar som jag aldrig har vågat uttala. All sorg och förtvivlan som jag gömt undan. 
Jag bär omkring på mitt eget fängelse.”

Skymningen är det vackraste tillståndet himlen har.
När solen går ner färgas den i de vackraste färger jag någonsin sett.
Men nu kommer natten: en stjärna blinkar redan genom bladen i det stora trädet.
Natten. Ett så vackert ord! Natten är äldre än dagen, den oändliga natten.
Den stora, oändliga natten.
Tystnaden är bedövande.

-Ni borde öppna ett fönster, det är kvavt här.
-Det borde inte finnas någon skam emellan er; den har ingenting där att göra.

Jag drömde inatt att världen brinner,
världen brinner!
Och jag vaknade.

Då jorden är stor nog och livet en viktig sak,
och natten oändlig och djup.
Önskar jag honom död?

-Jag vill helst dö, sa jag. Jag känner att jag har fått allt mitt, allt det jag skulle ha, jag kan aldrig bli så lycklig mer som jag har varit dessa veckor. 
Det har sällan gått någon dag som jag inte har gråtit; men jag har varit lycklig.
Jag ångrar ingenting, men jag vill dö.
-Självmord är fult, sa han. Men det kan vara ännu fulare att leva. Den som kunde få dö!

Jag är inte rädd för döden.
Det finns ingen glädje, och ingen sorg. Inget liv alls. Borde jag tacka Gud?

”Det är färdigt; det är gjort. Jag har gjort det.
Så underligt det kom.”

Det är färdigt, jag är fri.
Nu vill jag skaka av mig detta, nu vill jag tänka på annat.
Ja – på vad då?
Jag är trött och tom. Jag känner mig alldeles tom.

Han är död nu. Han dog av sitt dåliga hjärta. Är jag fri nu?
Det regnar och blåser. Himlen är grå.
Skymning igen. Mitt liv börjar blanda sig med mina drömmar. 
Jag kan inte längre hålla dröm och liv isär; det är början till slutet.
-Det är något fel med min hjärna. Jag har inte varit i en kyrka på åratal.
Livet är kort, men timmarna är långa.

Åter en dag som gått, det är natt igen och jag sitter åter vid mitt fönster.
Du ensamma, du kära!
Vet du redan? Lider du? Stirrar du med vakna ögon i natten? 
Vrider du dig i ångest i din bädd?
Gråter du? Eller har du inga tårar mer?

Kära, du måste vara stark när det kommer. Du måste komma över det. 
Du ska se att livet ännu har mycket för dig.
Du ska vara stark.
Jag är rädd.

Liv, jag förstår dig inte!
Men jag säger inte att det är ditt fel.

Dagarna komma och gå, och den ena är den andra lik. Jag ser henne aldrig.
Jag kom till huset där hon bor. Det lyste i ett av hennes fönster; hon behöver ingen.

Liv, jag förstår dig inte!

”Aldrig blir hon min, aldrig.
Mig gick livet förbi.”