27 April 2009

Poesie: Hon och den andra.

Hon hade lovat sig själv att aldrig sluta.
Aldrig sluta kämpa mot den andra.
Den som äter upp henne inifrån, långsamt.
Bryter ner henne bit för bit.
Om hon ger upp nu har hon ingenting. Ingenting. 
Vad har hon då?
Döden.
Hon skriker. Hon blöder inombords. 
Ingen hör henne.
Ibland får hon medlidande blickar; 
stackars flicka, du ska se att det ordnar sig.
De säger sig förstå.


Varje dag går solen ner, dag blir natt.
Och hon väntar.


Vintern dröjer sig kvar än. 
Dagarna är grå, eftermiddagarna mörkgrå 
och det är fortfarande kallt. 
Hon väntar på förändring, att ett mirakel ska inträffa.
Det gör det aldrig, inte så länge den andra är här. 
Ibland känner hon nästan att hon slagit sig fri.
Men sen, sen dröjer det inte länge förrän 
den andra är där igen.


Den andra är ett ändlöst hål hon ramlat igenom, 
ett stort svart moln överhuvudet.
Vintern blir snart vår, dagen blir snart kväll. 
Kvällen blir snart natt.
Och hon väntar.


Om hon bara kunde bli av med den andra, 
först då skulle hon kunna leva.
Livet är det som pågår för alla andra därute.
Härinne sitter hon och låter dagarna passera.
Dagar blir nätter, nätter blir dagar.
Tiden står still.
Den andra kommer aldrig att släppa henne fri. 
När hon är tyst pratar den andra,
ljuger, förstör och raserar allting som hon byggt upp.
Hon är fortfarande svart inuti.
Och hon väntar.


Allt är fult. Livet är fult.
Allt hon ser är svart, död, trasiga och förstörda människor.
Missbruk och sjukdom. Krig och svält.
Är det värt det, livet?
(Jag önskar att jag ville leva.)


Döden är henne inte främmande längre.
Det är det enda som är vackert med livet.
Alla vet att hon ska dö. Det är ingen hemlighet.
Alla vet, men ingen pratar om det.


Dagen är snart kväll.
Kvällarna är mörkblå. 
Snart är sex månaders mörker över.
Var är hon? Vart har hon kommit nu? 
Våren. Då allting återföds.
(… då allt som varit dött, sig solen stråla närma och allt blir återfött…)


Våren ska vara den årstiden då man blir lycklig. 
Man ska vara lycklig då.
Hon kommer ihåg den tiden, den ljusa tiden, 
då allting var lycka.
(Det var du och jag. Jag glittrade. Vi glittrade. Allting är så vackert! Du är underbar!)


Ingenting kunde gå fel, färgerna lös starkare, 
musiken var klarare.
Ljuset och energin fick hela världen att snurra, 
en berusande lycka!
Ett evigt rus!


(Blåkvällar och svartnätter, vin och tända ljus.
Du var alltid min. För du. Jag trodde jag älskade dig.)



Men när någonting känns för bra för att vara sant 
är det oftast det.
Den andra fick rätt, det snurrade fortare och fortare, 
utom kontroll.
Alldeles för fort.
Det gick tillslut inte att stoppa och hon föll.
Hårdare och djupare än någonsin.
Handlöst.


Varje dag går solen upp, natt blir dag,
våren är här nu.
Och hon väntar.
När solen lyser drar hon ner persiennerna.
Det enda solstrålarna gör är att lysa upp dammet 
som virvlar i lägenheten.
Inte ens blommorna eller fåglarna kan henne lycklig.
Den andra hade henne fast igen.


Dagen hon ska dö är snart här. Det ska vara vackert.
Det ska vara tyst. Evigt tyst.
Hon väntar.
Är döden tyst?
(Jag önskar att jag ville leva. 
Hur jag önskar att jag ville leva.)


När svartnatten lade sig över staden kunde hon känna ett egendomligt lugn.
Hon gav efter, lät den andra ta över i mörkret, i natten.
Den sömnlösa svarta natten.


Varje dag går solen upp, natt blir dag.
Morgonsolens bleka strålar letade sig in igenom de grå persiennerna, mellan gardinerna. 
Ångesten växte sig åter stark.
Omslöt henne, bankade inifrån, tog över hennes medvetande och slog ner henne till golvet. 
Huvudet exploderade.
Ljudet från nyheterna på morgon-tv försvann och det svartnade framför ögonen.
Hjärtat dunkade allt hårdare.
Smärtan i bröstet rev henne.
Orörlig låg hon på golvet. Kallsvettig.
(Dö, jag dör, jag dör nu!)

Väntrummet på psykakuten.
De gråsmutsiga fönstren randiga av den långa vinterns slask och regn.
Smuts.
Det ser ut som de gråter.
På det repiga ekbordet plastblommor i ful låtsaskeramikkruka.
Gamla veckotidningar bredvid; 
Så blir du lycklig på 10 dagar! 
Så går du ner 10 kilo på en vecka!


Från personalens arbetsrum hördes skratt 
och tesked mot kopp. Kaffe.
En svag doft av lik låg i den torra luften.
Hon kände läpparna kalla mot varandra.


Försökte svälja men halsen tillät inte. 
Torr som sand.
Sjukhus luktar alltid lik. 
Statiskt. 
Kliniskt.


Avdelningen på plan 6 framför väntrummet hade öppna dörrar.
Folk strömmar in och ut,
tårar rinnande utmed kinderna men lyckliga leenden.
Kvinnor trötta med blekansikten.
Stora buketter med kort; Grattis! 
Pojke eller flicka? // Äntligen mormor!
Så nära men ändå så långt borta.
Där föds livet. Här tar det slut.


Varje dag går solen ner.
Dagen gled över i eftermiddag.
Sommarsolen täcktes av gråmoln. Svagt regn.
Snart är det kväll, natt.
Sommaren kommer att bli höst.
(Jag önskar att jag ville leva.)