29 October 2009

Essä: Veni Vidi Vici

Inför livet är vi alla lika. Människor, varken mer eller mindre.
Men världen är stor, försök att skriva om det.
”Alla barn i början” heter det ju, men finns det någonting som heter
”alla barn, ibland hela livet”?
Jag har funderat på det, att leva sitt liv men vara rädd för det.
Livrädd.

Vi människor är ensamma, ofta ensamma.

Vi fyller våra liv med meningslösa ting för att verka upptagna,
vi är rädda för ensamheten och gör allt i vår makt för att finna mening.
Inför livet är vi alla lika.

Anne Heberlein skriver i sin bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”
om sitt liv som psykiskt sjuk.
Varje dag är en kamp, en kamp mot rädslan, mot döden och livet.
En kamp att fortsätta vilja leva.
Det är inte det att döden är efterlängtad, det är bara det att rädslan för att leva är för stor.
Det är bara rädslan, rädslan för livet.
När det varken känns meningsfullt eller meningslöst.
Vad är det då?
Livet är en odyssé vi alla måste göra.

Men veni vidi vici goddamnit.
Jag ska gå ur det här levande.
Ångesten är Annes medel för att försöka hantera rädslan inför livet.
Den återkommande frågan löper genom boken;
Vem ringer man när man inte vill leva?
Nej, jag vill inte dö, jag vill bara inte leva; ett äkta filosofiskt dilemma.
Jag vill förstå, jag vill försöka förstå.
Meningen med livet och det här med döden.
Vi är alla satta till den här jorden, den här tiden, till detta livet.
Att vara rädd hör till.
Att vara vilsen likaså, oavsett ålder.
Vi har alla våra egna sätt att hantera vår rädsla.

I Johanna Tydells roman ”I taket lyser stjärnorna” lever 13-åriga Jenna

med sin döende mamma. De har en resa planerad framför sig,
en ljus framtid trots att döden andas dem i nacken.
Var det inte så att, var det inte så att;
Allt det negativa går att vända till det positiva?
För jag, jag kan det inte.
Jag är svag, jag är så jävla svag!
Om du dör, då tar jag livet av mig.

Jenna har sitt sätt att hantera sin rädsla.

I tonårens redan så vilsna tid ser hon ljusglimtar.
Hon möter döden då hon är som mest levande.
Hon blir ensam i sin sorg, sitt liv och sin rädsla.
Det som är mest skrämmande med livet är att inte ha kontroll.
Att släppa eller tappa kontrollen, hänga löst och vänta.
Nej, jag vill inte dö. Jag längtar inte efter döden.
Jag är rädd för den. Rädd för harmageddon, för slutet. Det oändliga.
Jag är rädd för det jag inte kan kontrollera.
Därför är jag rädd. Rädd för tomheten, slutet, evigheten.
Det eviga och det okontrollerbara. Det ändlösa havet och den ändlösa himlen.

I taket i flickrummet har Jenna och hennes mamma fäst stjärnor som lyser i mörkret.
Under en av stjärnorna har Jenna gömt en papperslapp;
Om du dör mamma, då tar jag livet av mig.
Berny Pålsson beskriver sin relation med rakbladen som intensiv,

hon skär sig för att överleva. För att vinna över tomheten och rädslan.
I sin bok ”Vingklippt ängel” beskriver hon sin kamp;
”De kallar mig sjuk. De säger att jag är svårt depressiv och har
borderline- personlighetsstörning och är psykotisk.
Schizofren kallar de mig också.
Tror läkarna att de är Gud”?



Berny fastnar i Ingenting.
Hon beskriver känslan av att stå tom och ensam kvar.
Katastrofkänslan är lätt att känna sig igen i.
När livet känns som om det hänger på en skör tråd.
Nära att brista. Närsomhelst brista.
Varje steg i den riktningen, ett sista desperat försök att hålla sig kvar.
Bara den här gången, bara den här sista gången.
Överleva den här gången också. Alla har vi våra sätt att överleva,

övervinna rädslan och fortsätta leva.
Nej, jag vill inte dö. Det är bara det att jag inte vill leva.
Att överleva är inte att leva.
Vi människor är skapta med en mörk och en ljus sida,
den ena fungerar inte utan den andra.
Vi är inte bara skapta av Guds välvilja utan även indirekt av Satans ondska.

Livet är inte bara glitter och grus. Ingenting är allting. Allting är ingenting.

Jag vill att livet ska vara vackert. Långt ifrån allt det fula. Jag ska måla det i alla färger.
Väljer att se det vackra före det fula.
Nyklippt gräs. Hägg. Vårregn och syréndoft. Körsbärsblom. Som snö i juni.
Rosbuskar vid grusgången. Björk och viol. Jordgubbsland. Kärlek och revolt.
Löjtnantshjärta och Malvor (jag älskar dig av hela mitt hjärta).
Jag ska ta mig ur det här levande.


Veni vidi vici.