24 May 2010

I’m inside and looking out. I’m outside and wanna come in.

07.00 det ringer på dörren. Måste upp måste ut måste iväg. Jag orkar inte. 
Kaffe och cigg, nyhetsmorgon på TV4. 
Sen svartnar det framför ögonen och jag ligger på golvet.
Jag ser inte, jag hör inte. Kräks på mig själv. Svettas kallt. 
Det luktar rök, det svämmar över.
Det är kvavt, jag kan inte andas. 
Värmen kväver mig. Det rinner på ryggen. 
Jag kan inte andas. Jag ser inte, kaninteandaskaninteandas.

Jag vill inte vara med i det här spelet som kallas livet. 
Jag vill inte gå upp ur sängen,
jag vill inte vara med, jag vill inte jag orkar inte. Jag vill inte leka kär. 
Nej, som sagt; Liv, jag förstår dig inte. 
Jag drömde att jag drömde och i drömmen brann världen. 
Ingenting spelar någon roll längre, jorden kommer ändå att gå under. 
Vi kommer alla att dö. Dödödöd.

Är det okej att ljuga? Jag ljuger jämt. 
Varje dag utan dig förlorar jag en bit av mig själv, 
att ljuga för sig själv är en sak, men att ljuga för alla andra är det enda jag gör. 
Det här är inte jag. Jag är alltid 100 eller 0. Ingenting mittemellan. 
Svart eller vitt. 
Hålla andan eller andas för mycket. 
Hålla allting inne tills det exploderar, rinner över, spyr ut överallt. 
Det där är inte heller jag.

Ångest igen. Det skriker i huvudet. Alla röster som skriker på mig 
vill inte sluta slutaraldrigslutaraldrig skrika. Jag ritar kartan, du följer den.
Säger att du förstår, säger att du vet, säger att du ska hjälpa mig. 
Ställer så jävla mycket frågor pratar så jävla mycket hela tiden. 
Säger att jag är sjuk, ger mig mediciner,
jag äter dem. Äter vadhelst för skit för jag inte ska bli för mycket, inte bli för lite. 
Inteförmycketinteförlite. Tabletter för att sova. Tabletter för att vakna.
Tabletter för att inte vara för nere, tabletter för att inte vara för uppe.
Tabletter för att orka tabletter för att inte orka. Benzo I love you. 
Du gör mig hög mitt hjärta till bomull och mina tankar lena.
Svävar drömmer flyger bort långt bort från allt.
Från den fula sanningen jag hatar den, den fula sanningen. Jag sväljer allt. 
Inte för mycket och inte för lite. Dämpar ångesten, äter ingenting, äter för mycket. 
Städar, dammsuger, diskar, dammtorkar. Städastädastäda. Det blir rent. 
Jag är fortfarande smutsig. 
För glad, för ledsen.
Tar en Alvedon, fortfarande ångest. Tar en till, nej det går inte över. Tar en handfull.         

Jag har aldrig skurit mig i armarna för jag vill inte att folk ska se att jag är svart inuti. 
Men jag är svartsvartareänsvartast. Grågråareängråast. Jag kan inte tänka. 
Jag äger bara en tanke och den bär jag ständigt på.
En enda tanke som upptar hela mitt sinne 
och tar över min hjärna och tränger bort minsta färg, minsta ljus. En enda tanke. 
Men den ska inte få äta upp mig. Överta, tillfångata, ätaätaäta. 
Jag kan inte andas inteandasinteandasinteandas när den tar över mig. 
Jag vill raka av mig håret, skrika dig i ansiktet, sparka dig i skrevet, 
spotta på dig och skratta åt dig. 
Jag ska slå sönder något, elda upp det och sedan dränka det. 
Nu gråter jag igen.

Färger starka för starka som en LSD-tripp och jag kan inte längre skilja rätt från fel rättfrånfel.
Sover inte äter inte röker mycket röker mycket. 
Cigaretter och kaffe ciggochkaffe.
Hype hype hype. Jagskablismalsmalaresmalast.
Sågladsåattjagkandö.
För mycket sprit för mycket fest.

Jag är det fulaste jag vet. Såglad jagvill dö. Low low low. 
Blek och fet och trött och grå. 
För mycket färg för det här gråa landet. Nej det är jag inte alls. 
Jag är för mycket färg.
Förmycket förlite. Grå hus. Grå människor. Grå himmel och grå betong. 
Grå gator och gråa torg. Grått snöslask. Grå vardag. 
Det har varit en ovanligt lång vinter, inte sant? Som varje år.

M 76 2008-01-25 cykloid och manisk, hypoman och seroquel. Vägen dit var lång. 
På perrongen tvekade jag. Jag vill inte dö. Tror jag. Jag vill bara inte leva. Tror jag. 
Varför frågar du så jävla mycket hela tiden. 
Jag vet inte. Jag sa ju att jag inte vet. Jag har inga svar.
Sen grät jag så jag inte kunde andas. 
Sen ringde jag mamma. I väntrummet stångade jag pannan blodig, 
slog händerna i betongen slogslogslog tills det kom blod och tre grönlila bulor. 
Jag fattar ingenting. Jag mår ju bra.
Varför är ni alltid på mig? Varför låter ni mig inte bara vara? 
Du är inte normal du är bipolär du är sär du är inte som oss vanliga. 
Jag vet, nu har jag det på papper.
Att jag inte är som ni, varför jag inte passar in. 

Sen blev allt konstigt. Jag slog till dig gick in i dig puttade på dig.
Förlåt. Men varför blev du så arg? 
Jag är bara en liten tjej och du är en storstor före detta missbrukare med tatueringar. 
Din biceps är ju stora som mina lår. Hur kan du bli rädd för mig? Jag var ju rädd för dig. 
Tydligen var det inte personlighetsstörning, inte ADHD, inte borderline, inte schizofreni. 
Bipolär typ 1, 2, 3. Samtidigt som Britney Spears. Vilken lycka!
Akut, missanpassad och unipolär.
Oidentifierbara syndrom och ett extremt svårbehandlat skov. 
Det här är bara början sa de. Vänta bara, det kommer att komma mer. 
Helvetesåren ligger framför dig. 
Tro inte att det slutar här. 

Jour.ant 2008-02-15: Pat. gör collage av tidningar, oresonlig, aggressiv. 
Vägrar med. pat. äter inte. 
Är enligt egen utsago för tjock. 

Rösterna slutade inte skrika. De blev fler och fler och fyllde allt fyllde tomrummet 
och i korridoren utanför hörde jag djävulen jag hörde djävulen och han skrek på mig 
och det var det värsta skrik jag någonsin hört jag trodde att jag dog därochdå. 
Morgonen efter var allt som vanligt. Jag vaknade i Statens vita rock och gröna byxor, 
duschade, rökte, drack kaffe, rökte, åt en banan, drack kaffe,
sminkade mig och gick till skolan. 
Ingen såg på mig att jag sett djävulen kvällen innan. Solen sken. Vårvinter.

If I ain’t me, who will I be? Jag hatar mig. Jag hatar det här. 
Det som gör ont i mig, 
det som vill ut, det som slår, det som vill ut. 
Den eviga känslan av motgång, nedgång och förlust. 
Vem är det som trycker ner mig hela tiden? 
Jag som stänger ute allt annat, det finns ingen annan. 
Allt är i mig allt är omkring mig.
Hur ska jag kunna stoppa någonting jag inte kan se? 
Och ingenting. Ingenting. Ingenting. 
Jag vill dit. Jag vet, jag kan. Jag ska dit, jag vet. 
Det slår mig, det som vill ut. 
Vill över mig, det tar aldrig slut. 
Någonting stoppar mig, någonting krymper mig, gör mig illa. 
Hatar mig och vill ut. 
Det finns i mig, det finns inuti mig och ibland kan jag se,
ibland kan jag känna, höra, ta på det.
Men inte stoppa det. Det tar över mig, äter mig, spottar ut mig, 
dödar mig äterspottardödar. 
Jag hatar mitt liv. Hatarhatarhatar. 


Jag önskar jag kunde bli en bättre människa. 
Jag vill inte vara så här elak.
Vem gjorde mig till den jag är idag?
Ensam. Jag är alltid ensam. Alltid ensam. Aldrig ensam. 
Oändligt ensam.
Fläckig i ansiktet, mascararandig. 
Svart under ögonen torkatblod torkatsnor torratårar. 
Ibland ser jag dig i min spegelbild. 
Jag önskar att jag var normal, som alla andra. Men jag saknar något. 
Jag saknar min enhörning. Jag önskar att jag inte var så ensam.

Ja, jag gjorde ett collage av mina drömmar, där byggde jag upp ett liv.
Du skrev det i journalen.
Allt var en del av ett större sammanhang men det förstod jag inte då, 
att varje bit var viktig. Ingenting skulle få saknas.
Men någonting fattades. 
Det gjorde det alltid. 
Min enhörning är borta. Kärleken som länge sedan lämnat Stockholm. 
Detta iskalla IKEA-land. Jag vågar inte. Jag är feg.


Allt var klart, alla papper, ansökan. 
Biljetten. Bara att åka, men jag gjorde det inte. Jag är ju så trygg. 
Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan. Kalla dagar kallare nätter. 
Måndag till fredag åtta till fem. Filmjölk och lättmjölk.
Grått och disigt, snö på marken. 
Jag fryser. Men jag är ju trygg. Vet jag var jag ska vet när jag inte ska. 
Ena dagen den andra lik. Sol ibland, mest regn och snö. 
Vänsterpartister och syndikalister. Kommunpolitiker och kalla Sverige. 
Socialen och tunnelbana. Kalla Stockholm.
Tro inte att du är någon eller någonting. 
Stick inte ut. Jobba hela veckan, sup på lördagen. 

Eller somna framför Let’s dance och ligg i koma hela dagen. 
Stirra på väggen. 
Körslaget eller Bingolotto. Svennebanan.
En på varje fyra, vartannat säte i bussen. 
I Sverige pratar vi inte med varandra.
Vi sitter inte för nära och vi behåller säkert 
avstånd inför varandras sfärer.
Kaffet gör mig hysterisk. Dricker en kanna.
Svettas floder. Rökerrökerröker.
Sitter på min soffa. 
Telefonen tyst hela dagen. Ingen älskar mig. Mamma ringer.
Här reser jag från land till land. 
Härifrån min soffa har jag besökt 45 950 länder, den ena mäktigare än den andra. 
Reminiscing about the good ol’ dayz. 

Varför är Stockholm så grått? Stockholm är kallt. 
Här springer människor förbi varandra, utan att se sig om. 
Where’s the love Stocktown?
Alla är så fullt upptagna av sig själva att de glömmer vad som verkligen är viktigt.
Alla svartklädda människor i den här staden. 
Stenansikten bakom uppfällda kragar. Den grå massan, strömmen av döda fiskar. 
Människorna som springer förbi varandra, utan att se sig om. Ingen ler. 
Stockholm är kallt.  
Nobody seems to be happy here. Ibland blir ångesten fruktansvärd.
Det känns som om jag ska dö. 
Allting snurrar. It all makes sense now. Stockholm är en karusell, en cirkel. 
Samma bana år ut och år in. Ska den här staden aldrig förändras? 
Jag vill fly. Från mig själv. Men man kan inte fly från sig själv. 
Överallt dit jag flyr där är jag. Jag måste försonas med mig själv, 
annars kommer jag aldrig finna ro. Men jag vet vem jag är, 
det är den här staden som inte tillåter mig vara den jag är. E4 E20. 
Motorväg mellan motorvägarna. Sverige är fortfarande kallt. 
Kanske ska man åka till Los Angeles, glitter och glamour. 
Eller New York, äpplet som aldrig sover ellervaddetnuvar. 
Det äpplet vill jag ta en tugga av. Det äpplet ska jag göra juice av. 
Ingenting nytt komma skall.

Ytterligare en dag som gått och aldrig kommer åter. 
Jag önskar att jag kunde fånga alla de bra i en glasburk och spara på min pigtittare. 
Jag orkar inte tänka, jag orkar inte känna, jag orkar inte komma ihåg. 
Men om jag har allting i min glasburk kan jag titta på det,
öppna den när jag vill och minnas. 
Dagarna är långa, varje natt kommer åter. 
Allting är som vanligt, ingenting kommer någonsin bli som förr.
Jag dricker blod, vågar inte svälja.
Jag sitter här inne, vill dit ut. Jag är utanför och vill dit in. 
Vad finns det på andra sidan? Varför är vi aldrig nöjda?
Jag kan inte sova.

Jag älskade dig aldrig. Min enhörning är borta.