24 October 2011

REPLAYED - En stolt jävla svenne

IMG_6306_ws  IMG_6712_ws    
Att Adam Kanyama bara är 15 år märks.
Han gav sitt bästa, och det var bra. 
Bitvis osäkert men helt ok. 
”Jag ska göra mitt fucking bästa” sa han gång på gång under fredagens konsert på klubben Replayed i Stockholm.


Men jag vet inte om det var ett tecken på osäkerhet eller om han på något sätt ursäktade sig. 
För han är ung, och han är oerfaren. Än så länge. 
Men jag tror honom, han gjorde sitt fucking bästa. 
Adam Kanyama’s flow är bra, han rappar snabbt och framstår ändå som självsäker på scen. 
Och tro mig, jag har aldrig hört en så pass duktig, ung rapartist som Adam Kanyama. 
Om jag blundade och bara lyssnade hade jag trott att han var minst 20 år, 
främst med tanke på texterna och hans talang. 
Adam Kanyamas karriär har bara börjat, och han kommer att gå långt.
Rappen på engelska är bra, men när han börjar kicka på svenska skiner han och publiken vaknar. 
Han reppar sina hoods, Norsborg och röda linjen och stämningen blir familjär. 
Det enda som saknas emellanåt är närvaron, hans fokus. 
Publikkontakten finns men ibland försvinner han i egna tankar. 
Men att Adam Kanyama öppnar för Eboi, Aleks och Lazee är ett perfekt intro 
för en perfekt hiphopkväll.

Nästa man på scen är Aleks (Highwon), Sveriges svar på D’angelo. 
Tjejerna i publiken står plötsligt längst fram med trånande blickar.
Soul på svenska kan vara svårt, lite krystat (läs Kaah). 
Men Aleks’ musik har både hjärta och själ. 
Aleks är soulful, på riktigt, och han lever upp till mina förväntningar. 
Det var till och med bättre än förväntat. 
När han sjunger ”Andra porten” sjunger flera i publiken med 
och jag tror att jag till och med fick lite gåshud.
Aleks vet vad han gör med sin sammetslena stämma och sticker ut på hiphopklubben, 
då han är propert klädd i mörkgrå kostym. 
Han hälsar på publiken, skakar hand med tjejerna och hypar Adam Kanyama, 
som kommer tillbaka in på scenen och lägger en rap i en av låtarna.

Eboi, Sveriges snabbaste rappare, lever upp till det epitetet flera gånger om. 
Tankarna far omedelbart till USA:s snabbaste MC Twista, 
även fast jag egentligen inte vill jämföra sjukt duktiga svenska artister 
med amerikanska motsvarigheter.  
Höjdpunkten av Ebois uppträdande är ”Immigrants” som han presenterar 
genom att berätta att hans pappa är från Gambia och hans mamma är svensk, 
och att han är ”en stolt jävla svenne”.
”Immigrants” får mig att vilja hoppa upp och ner, 
det är Sverige 2.0, modernt och berättande. 
Det är Rinkeby, Spånga/ Tensta och blåa linjen. 
Eboi’s hypeman kommer upp på scen, den välkända Adam Tensta. Det är mäktigt.

Det enda tveksamma med uppträdandet är den hårdrocksinfluerade låten 
”As I’m falling down” som andas Lil’ Wayne’s försök till att flirta med hårdrocken.  
Det känns lite Takida, lite Linkin Park. 
Men Eboi räddar det med sin rap och publiken gungar.
Sist ut är kvällens födelsedagsbarn Lazee. 
Han ger en fet big up till artisterna innan och det absolut bästa med hans uppträdande är, 
som han säger själv, 
att han vill hålla det street. 
Han skippar sina mest kända låtar (typ I’m not pop och Calling out) 
och det känns underground. 
Återigen, även fast jag inte vill, så tänker jag på den framlidne Old Dirty Bastard 
(Wu tang clan). 
Lazee’s uppträdande är tungt och han får med sig publiken på klassiska hiphopkonsertsknep. 
Han har extrem scennärvaro, blir tight uppbackad av orkestern The Royal Nelson Orchestra. 
Bandet är välsynkade och professionella. 
Det som berör mest med Lazee’s framträdande är avslutningsnumret ”Got it like that”. 
Det är proffsigt, det är HIPHOP.

Jag blir lycklig av konserten som helhet. 
Jag fick gåshud, headnoddade och vevade armarna på äkta hiphopmanér. 
Sverige har otroliga talanger och fyra av dem visade verkligen var soul/ hiphopskåpet ska stå. 
Egentligen behöver man inte dra paralleller till the big country in the west. 
Sverige har talanger som är way bättre än USA.

IMG_6583_wcs    IMG_6391_wss