När Ali Hussaini var 12 år rymde han från Afghanistan.
En tvåårig resa genom nio länder tog honom tillslut till Vårby i södra Stockholm.
Ali är en av alla de ensamkommande barn som varje år kommer till Stockholm, och han har haft tur.
I dag bor han hos sin fostermamma tillsammans med en annan pojke från Afghanistan.
– Jag ser ingen skillnad på min fostermamma och min riktiga mamma. Hon är min riktiga mamma, säger Ali.
När Ali var elva år blev hans pappa mördad av talibanerna på grund av att han jobbade som tolk åt den amerikanska militären,
och tillhörde ”fel” folk, hazarerna.
– Vi hade ett bra liv i Afghanistan innan pappa dog.
När andra köpte vapen till sina barn gav min pappa mig böcker och pennor och sa åt mig att plugga, säger Ali.
Alis mamma ge honom ett bättre liv och tvingade honom att fly, även om han inte ville.
Alis pappas kompis betalade en smugglare för att hjälpa Ali till Grekland.
Pengarna hade han insydda i byxlinningen.
– Vi gick i en skog 18 timmar. Vi var en stor grupp, 37 stycken, och en tjej var handikappad, hon kunde inte gå.
Så vi var sex stycken som turades om att bära henne, berättar Ali.
Ali gömde sig i ett bagageutrymme med tio andra pojkar på väg till Pakistan.
De gick i bergen över gränserna till Pakistan, Iran och Turkiet.
– Jag gick sedan från Turkiet till Grekland, jag hade varken pass eller papper.
Jag var i Grekland i fem månader, jag bodde på gatan där och hamnade i fängelse i 17 dagar.
Det var de jobbigaste dagarna i hela mitt liv. Vi hade ingen mat, fick inte gå på toaletten eller duscha,
säger Ali.
De fem månaderna i Grekland levde Ali enbart på apelsiner. De enda kläder han ägde var de shorts han hade på sig.
När han och de han rymde med inte hade mat så letade de i papperskorgar.
Han berättar att det skedde nattetid, eftersom de skämdes så mycket.
Ali blev ofta erbjuden droger, det var många runt honom som knarkade och ville ge honom det gratis,
men han vägrade.
– De som är svaga tar droger i dåliga tider, det gör inte jag.
Från Grekland till Italien åkte Ali i en kyllastbil full med paprikor.
Han bodde och sov på hårda kartonger på golvet. Han åkte i lastbilen i tre dagar och tre nätter,
76 timmar tror han. Ali beskriver den torra kylan och hur han frös så mycket så att hans ben blev blå.
– Men det enda jag kunde tänka på då var min familj och min mamma. Jag kunde inte sluta tänka på henne.
På tåget till Stockholm träffade Ali en man som han berättade allting för.
Mannen ringde polisen och när de kom fram stod de på tågstationen och väntade på Ali.
Det var midnatt och poliserna körde honom till socialjouren på Söder.
Han fick ett jourhem i Vårby, söder om Stockhom, samma natt.
Efter sex månader flyttades Ali till transitboendet Mandelgården i Sköndal.
Och efter nio månader i Sverige fick han permanent uppehållstillstånd.
– I dag bor jag med min fostermamma. Första gången vi träffades så accepterade hon mig som sitt barn.
Jag ser ingen skillnad på henne och min mamma. Hon är min riktiga mamma, säger Ali.
Ali vet inte exakt hur gammal han är, eller vilket datum han är född.
Han tror att det kan vara i december någon gång.
Migrationsverket skrev i hans svenska pass att han var född 1997 och att hans födelsedag är den 17 januari.
Det var den dagen som han först fick kontakt med myndigheten.
I dag går Ali i åttonde klass. Han har lätt för att lära sig i skolan, och pratar flera språk,
tack vare att hans pappa fick honom att läsa mycket när han var liten.
På fritiden tycker han att spela fotboll med sina kompisar och spelar i Djugårdens 97:or.
Han brukar också vara med sin flickvän, rita och skriva musik.
Favoritartisten är Eminem.
– Musiken jag skriver handlar om livet, och hur man kan få kämpa i svåra tider.
Jag tänker att man ska ta livet på ett bra sätt. Man väljer själv sin väg och man klarar sig alltid, oavsett.
I framtiden vill Ali plugga och bli fotbollsproffs, eller jobba med programmering, som dataingenjör.
Han vill, självklart säger han, bo i Sverige.
– Det bästa med Sverige är att man får gå i skolan och får utbildning.
Sen fotbollen så klart, det har alltid varit min dröm att få spela fotboll.
Stockholm är så fint, det är här vill jag bo.
