Innehåll

16 May 2014

Vi som stod kvar.


Jag har inte gråtit idag. Det är tredje dagen och tårarna har tagit slut.
Sorgen sitter nu i ryggen, axlarna, under ögonlocken och i armarna. Tinningarna och pannan. 
Två osynliga händer trycker ner mina axlar och det värker i bröstet. Jag är arg.

Hon valde bort oss. Det är så jag känner. Att hon valde bort sitt lidande kan jag förlåta.
Men att hon valde att ta steget och hoppa från balkongen. Det kommer jag aldrig att kunna förlåta. Eller förstå. 
Jag kommer aldrig att acceptera eller förstå eller förlåta eller förlika mig med tanken på att hon inte ville vara vår mamma, barnens mormor, 
så många personers älskade vän och patienters trygga doktor.

Jag vill hata henne. Jag vill hata det hon har gjort. Men nu är jag bara tom. Jag känner ingenting. Jag har bara ont. 
Tårkanalerna har slutat att fungera och ångesten brer sig som ett svart täcke i mitt bröst. 
Den är som en varm och obehaglig känsla som vill äta mig och bankar inifrån. 
Jag kan inte hata någon som jag älskar så mycket.

Vi pratade i telefon dagen innan. Det var mors dag i England och jag antog att det var det i Sverige också. 
Jag satt i en park med mina kollegor, vi hade precis slutat jobba och vi drack vin, pratade snusk och skrattade. 
De skrattade mest åt hur roligt de tyckte svenska lät.
Mamma verkade arg och irriterad och sa att hon skulle på middag hos sin syster. Jag hörde på hennes röst att nu var det något speciellt. 
Jag tror till och med att jag tänkte att nu, nu kommer hon att ta livet av sig. 
Men jag orkade inte säga något då utan sa bara att det var mors dag här och att jag ville önska henne en glad mors dag även fast det inte var det i Sverige. 
Jag avslutade samtalet ganska snabbt. 
Det var dålig mottagning och jag sa att jag ringer dig imorgon. 
Jag orkade inte... 

Klockan 11.20 måndagen den 31 mars 2014 låg jag i min säng på 151 Southampton Way och sov. 
Jag hade jobbat fjortontimmarspass torsdagen och fredagen, hela helgen och däremellan druckit vin. Jag var bakis och trött. 
Jag vaknade till vid 17.00 och såg på telefonen att jag hade ett missat samtal från min syster. 
Min första tanke var att nu är mamma död.

Jag satte mig upp i sängen och ringde min syster på Viber, inget svar. Panik. 
Jag ringde på vanliga telefonen men fick inget svar där heller så jag ringde min bror, sedan min äldsta syster, sedan min syster som bor i Norge. 
Till slut ringde L upp.
- Sitter du ner? Är du ensam?
Hon behövde inte säga nåt mer men sa:

- Mamma är död.
Det enda jag svarade var 'jaha'. Tror jag. Det enda jag tänkte var 'jag vet'. Tror jag.
- Men jag har inga pengar att åka hem för, sa jag.
- Pappa sätter in pengar åt dig, sa L.
- Nej, nej jag har redan lånat så mycket det går inte, hörde jag mig själv säga.
När vi lagt på skrek jag rakt ut.

Klockan 11.20 måndagen den 31 mars 2014 hade min mamma bestämt sig. 
Hon gick en trappa upp, från sin lägenhet till våning tre, och hoppade från balkongen. 
För de flesta var det en vanlig, fast ovanligt grå, måndag i Stockholm den sista mars. 
Mamma hade städat lägenheten och köpt snittblommor.

När jag landade på flygplatsen möttes jag av en stor reklamaffisch med en leende Julia Roberts. 
Det var sommar och grönt bakom henne och hennes klänning var vit eller ljust rosa. 
Hennes perfekta tänder var inramade av hennes perfekta mun.

"La vie est belle" stod det till höger snett ovanför hennes huvud.
Det enda jag kände var, näe Julia, livet är inte alltid vackert.

Det är avskyvärt, vidrigt smärtsamt och fult. Och det gör ont. Det är inte sommar och jag har ingen vit ljusrosa klänning på mig. 
Min mamma är död och hon kommer aldrig att komma tillbaka till mig. Jag kommer inte att kunna ringa min mamma och berätta hur jag har det i London. 
Jag kommer aldrig att kunna ringa och berätta för min mamma att jag har förlovat mig, att jag är gravid och hon ska bli mormor igen. 
Jag kommer aldrig att kunna berätta att jag fått ett drömjobb, bor i ett vackert viktorianskt hus med min pojkvän som jag älskar.
Jag kommer inte att kunna ringa och berätta att jag är ledsen och behöver henne.
För nu finns hon inte.
Inte ens det kommer jag att kunna berätta. 
Att jag har förlorat den person som var allra viktigast för mig.

Vi hade en minnesstund i kyrkan. Min moster var redan där och mina kusiner också. 
Jag hade inte gråtit för jag var bara kallsvettig och mina tårkanaler hade torkat ut.
Men då grät jag. Bottenlöst. Ändlöst och gränslöst.

Mamma pratade ofta om Gud och ibland blev vi ovänner för jag känner mest att han bara är en fantasigubbe, som en Jultomten för vuxna. 
Jag vet att hon i slutet brottades med sin religiösa övertygelse och jag blev väldigt irriterad när en av prästerna läste upp en text på ett vykort som mamma hade skickat till en vän.
Den hette "Fotspår i sanden" och handlade om en man som gick på en strand tillsammans med Gud och såg bilder från sitt liv.
Det var ständigt två par fotspår efter dem i sanden, men mannen upptäckte att vid vissa tillfällen i hans liv, vid de svåra och tunga perioderna, var det bara ett par fotspår.
Mannen tyckte att det var märkligt och frågade Gud: Varför lät du mig gå ensam när livet var svårt och tungt?
Gud svarade: Jag lät dig aldrig gå ensam, de fotspår du ser, då jag bar dig.

Så varför bar inte Gud mamma när hon hoppade? Varför fångade han henne inte?
Varför lyssnade hon inte på sina egna ord, utan skickade dem bara uppmuntrande till sina vänner?

Dagen efter träffade vi de två prästerna som mamma ville ha på begravningen. 
Vi satt runt det runda bordet med små kaffekoppar och tre sorters kakor på ett fat. 
Nu skulle vi alltså prata om mamma. Vem hon var, vem hon hade varit och vad som hade hänt.
Inte bara den sjuka mamma de två senaste åren, deprimerad, nedbruten, ständigt i smärta och ledsen, utan den hon var innan. 
Bullmamman som alltid tog sig tid för man, fem barn, villa, landställe och rabatterna, vänner och patienter. 
Alltid brunbränd, söt och redo att lyssna och hjälpa till. 
Den starka fantastiska kvinna, maka, mamma, dotter, syster, doktor hon varit mesta delen av sitt liv. Den som vi ville komma ihåg.

Hennes avskedsbrev och kalender låg på det runda bordet bredvid kaffekopparna och kakfatet. 
På onsdag skulle hon träffa M, på tisdag skulle hon till kyrkan och söndagen innan hade hon varit kyrkvärdinna. 
Måndagen den 31 mars var tom i kalendern.

Jag har samlat alla foton jag kan hitta på mamma. När hon var ung och leende, gravid, nygift eller utomlands på stranden. 
Hon var så vacker. Brunt axellångt hår, ofta i två flätor.

För mig har det fortfarande inte hänt.
Min mamma ligger på sjukhus för hon är ledsen och har gjort sig illa.
När hon kommer hem ska jag berätta för henne hur besviken hon gjort mig men att jag älskar henne villkorslöst och att det är okej men att hon måste lova att inte göra om det. 
Precis som hon gjorde första gången.

Solen lös starkt på den fjärde dagen. Ingen snö, varmt på läsidan av huset och småblommor som knoppade. 
Jag älskar våren men idag var solen och blommorna och känslorna ett hån.
Fröken ringde T och sa att N var ledsen och ville gå hem. Det var ju onsdag och på onsdagar skulle mormor komma och hämta på sexårs, 
de skulle äta glass och sen gå hem till Roslagsgatan och äta pannkaka med för mycket sylt.

Kan man vara arg på någon som inte finns? För när hon fanns så fanns det ju ilska. 
Ilska över första gången, irritation över en depression som aldrig gick över och över de förvirrade tankarna som inte gick att prata förstånd med.

Jag kommer aldrig att kunna ge min mamma tillbaka allting hon har gett mig. 
Min fina lilla mamma, jag ville sitta med henne i solen i sommar, 
hur dåligt hon än mådde och berätta att jag mår bra nu och nu ska jag stötta dig så som du har stöttat mig under alla mina långa svåra sjuka år. 
Min solvarma fina lilla mamma med det trasiga oknäppta randiga linnet och röda jeansshorts. 
Med jord under naglarna och sololja som luktade Nivea. Min mamma luktade alltid Nivea.

Det är den sjunde dagen och jag tror fortfarande att det inte har hänt. 
Snart kommer mamma att komma tillbaka och säga förlåt, men jag kommer fortfarande att vara arg för att hon har gjort mig så orolig. 
Sedan kommer vi att gå och äta, kanske indiskt, och gå hem och jäsa på soffan. 
Kunde hon inte väntat till sommaren? 
Kunde hon inte ha väntat till syrenerna blommade och fåglarna sjöng? 
Då hade hon kanske ångrat sig och låtit mig, av alla, visa att hur svart grått och deprimerande livet än kan vara så kommer det att blomma, 
det kommer att bli ljusare och du kommer att vilja leva igen.

Kan man dö av hjärtesorg?
Hur mycket sorg orkar ett hjärta bära?
Jag kommer att leva mitt resterande liv i en ändlöst djup sorg.

Det finns inget mer att säga nu för allting är redan sagt. Och om det finns något så är det ändå försent. 
Det har gått mer än en vecka och jag lever i ett tomt vakuum.
Jag sover när jag är trött, jag äter när jag är hungrig och jag tittar inte ens på klockan för tid spelar ingen roll. 
Sorgen bryr sig inte om jag sover för länge på morgonen eller mitt på dagen. 
Sorgen struntar i om jag har börjat röka igen.

Samtidigt tänker jag att jag ändå känner mig glad och den känslan är tvådelad.
Mina skov i min bipolaritet är mer stabila och jag har inga självmordstankar längre.
Det är dels vad jag vet att mamma hela sitt liv önskade åt mig och dels en skuldkänsla att hon inte kunde få känna sig lycklig. 
Jag vet inte om hon någonsin verkligen var lycklig.
Jag vet iallafall att mitt liv inte ska sluta dramatiskt och olyckligt.
Jag tänker ta för mig av allting och lite till. Jag tänker sitta i solen med paraplydrinkar, jag tänker äta god mat, se på konst, skriva, 
lyssna på musik och med överdriven aptit sluka allt som livet kan och har att erbjuda. 
Jag tänker leva mitt liv till det yttersta och göra exakt det som faller mig in. 
Ingen ska få säga till mig hur jag ska må eller bete mig för jag tänker njuta i varenda andetag.
Det vet jag att min mamma ville för mig.

Det är den tjugoförsta dagen. Det är påsk, solen lyser och vädret på nyheterna sa att det ska bli 18 grader idag. 
Jag kommer aldrig att kunna ge dig vad du har gett mig mamma.
Varför gav du mig inte chansen att ge tillbaka? Nu finns det inga ord.
Det finns inget hopp och inga förklaringar. Det finns bara ändlös sorg. 
Förtvivlan och avgrundslös bottenlös ledsenhet.

Ibland tänker jag att det är skönt. Men det får man inte säga högt. 
Det är skönt att inte behöva vara ständigt orolig när hon inte svarar i telefonen, 
det är skönt att slippa den ständiga oron att nu, snart kommer jag att få ett samtal om att nu är hon död och det är skönt att hon äntligen får slippa sitt eviga lidande. 
Det är en skamfull lättnad.

Den tjugoandra dagen hade vi begravningen. Den var enkel och vacker. 
Det var ljust i kyrkan, kistan var vit med en stor bukett sommarängsblommor. 
Jag hade inte kunnat äta på förmiddagen men tagit tre tabletter lugnande och druckit hysteriska mängder kaffe.
Jag klarar inte av att ha döden så nära inpå, men nu skulle jag vara den starka systern.
För att klara av att inte bryta ihop och gå sönder av sorg behövde jag ett skydd mot omvärlden. 
Gråta är okej, men inte att skrika, slå vilt omkring sig och vilja lägga sig där i kistan själv. 
Inte framför en kyrka full av anhöriga, släkt och vänner. 
Det passar sig inte.

Vi satt längst fram. Vi höll armarna om varandra. Jag flög och flöt på ett täcke av benso. Jag tittade på fotot som stod på kistan. 
Mamma, brunbränd med kort page tittar upp mot skyn som om hon inte visste att hon blev fotad. Hon var i Italien. Hon såg frisk ut.
Är det hon som ligger i kistan? Hur vet vi att det är hon? Det kanske är någon annan.
Hur ser hon ut? Har hon fått frid, eller bara försvunnit. Jag hoppas att hon mår bättre nu. 
Prästens fru läste upp en dikt jag valt, ”Funeral Blues” av W.H Auden.

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.
















------------------------------------------------------
Det är dags att prata om den rosa elefanten.

Varje år dör cirka en miljon människor av självmord i världen. 
Det är ungefär en död var 40:e sekund (Världshälsoorganisationen, WHO)

Självmord är den tredje största dödsorsaken i åldern 15-44 i världen. 
Det är den näst största dödsorsaken i åldern 10-24 (Världshälsoorganisationen, WHO)

Självmord i Sverige var 1523 personer varav 1072 män och 451 kvinnor 
(NASP – Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa 2012)

I Stockholms län tar cirka 300 personer sitt liv varje år. Det är ett människoliv varje dag sex dagar i veckan året om (spesistockholm.se)

Det sker cirka 15 000 självmordsförsök i Sverige varje år. Av dessa personer är det ungefär hälften som söker hjälp. 
Den vanligaste orsaken till att man inte söker hjälp är skamkänslor. De flesta som dör genom självmord är deprimerade. 
Depression är en behandlingsbar sjukdom som vem som helst kan drabbas av. Ett självmord är inte en självvald död (spesistockholm.se)