11 March 2009

Poesie: Daniel Boyacioglus kärleksförklaringar

Va ska jag med politik till jag lyfter vikter
Va ska jag med aktier till jag skriver dikter

Måste poesi vara svår? Måste stora diktare skriva verk efter verk som bågnar av tung ångest? Det är svårt, det är pretentiöst, det är överdrivet och rent utsagt tråkigt.
Poesi ska vara rolig väcka känslor, den ska vara konkret och enkel den ska vara tillgänglig för alla. Poeter skriver inte dikter och läser dem som raptexter.
Respekt i förorten, respekt i stan.

”För att en bok är bra på det sättet att den kan finnas i allas vardagsrum - den finns kvar om man vill ha den. Jag kan inte finnas själv i allas vardagsrum, så det är en present från mig. Dessutom är det en konstnärlig utmaning för mig att skriva en bok, det är första gången jag gör det. Kan texten stå på egna ben? Jag ger läsaren en egen röst. Men det känns ganska tryggt, inte så nervöst faktiskt.”
Så säger Daniel Boyacioglu om sitt senaste verk. Han är en estradpoet av högsta klass och kommer ursprungligen från Syrien. Blott 24 år gammal har han vunnit SM i Poetry Slam två gånger, publicerat fyra diktsamlingar, radiopjäser, medverkat i teaterföreställningen ”I väntan på Godot” och släppt två skivor. Tidigare har jag inte tyckt om den här sortens poesi men efter att ha läst Boyacioglus bok ”Istället för hiphop” fick jag upp ögonen för denna fantastiska poet. Han skriver både humoristiskt och allvarligt i sina dikter;

… Jag är hiphop-cesar Du är mes bland mesar
Antiteser Dubbelmoralen personifierad
Helad Delad Oparfymerad vill jag helt ärligt dela
Min kärlek med dig
Men du har fel ingångsvärden och det är lugnt för mig
För rap är inte samma sak som refräng med trall
Attityd är inte samma sak som att spela ball
Det lyser igenom din publik fryser jag ser dom
Bli kall Ryser Förser dom med kärlek
Lyser med värme för det är mitt jävla kall
Snackar om all
Hiphop när jag snackar om hiphop
Stick och brinn gå vinn bästa pop och rock eller nåt…

Dikterna är jordnära, vardagliga och enkla. Ät kött och Demonstrera mera. Beroende på hur man läser dem kan de uppfattas på olika sätt. När Boyacioglu läser dem högt, i ett poetry slam uppträdande, får de en kraftfull effekt, ackompanjerad med musik. Jag anser att hans poesi riktar sig mot ungdomar. De är, med tanke på hans egen bakgrund, uppriktiga och ärliga. Eftersom jag själv lyssnar på hiphop tycker jag om den här sortens poesi för den påminner om raptexter. Svenne. Blatte. Varför inte? Sho brorsan. Är det rap eller är det poesi? Är rap poesi?

”En duktig blatte
Är inte mycket sämre
Än en duktig flicka
Han kan till och med
Göra karriär”

Han leker med språket och har en självständig stil. Han vågar. Precis som många hiphop-artister. Ibland är de osammanhängande, vad menar han?
Meningarna i de långa dikterna är ibland roligt skrivna, det är inte utan anledning man ofta skrattar till när man läser dem. Är det dikt eller prosa? Många av dikterna är direkt tagna, omformade, tillspetsade, översatta till svenska, från engelska låttexter.

”I met this girl when I was ten years old
And what I loved most she had so much soul”

Om man lyssnar på den sorts musik så känner man igen dem och hur rytmen och språket kan förändras när musik läggs till. Citatet ovan tillhör en utav mina absoluta favoritartister, Common Sense, Boyacioglu inleder en dikt med den.

Gråteraldrigsammatårartvågånger. Le kan man göra ibland. Jag var aldrig utvilad.
Jävla kurrigömma. En framtid är. Dom kallar sig poeter.
Tung tacksamhetsskuld. Ständig hemlängtan. Sex. Tjej. Kille. Ord.
Bredäng.

”Daniel Boyacioglus gringo-utropar-texter passar bra till den här sortens medvetna rap-stil, men musiken är aldrig nutidshiphop; den ligger istället mittemellan ett funkigare, avskalat Moder Jords Massiva-stuk och ett tilltalande Timbuktu-tryck. Det hela funkar bra, texterna går fram tydligt utan att musiken tar skada. Och det är tur, för Boyacioglu har god och lekfull hand med språket.”
(Timo Kangas www.lira.se)

Revolution
Min publik är inte född än
Inte hiphop inte poesi
Postmodernism my ass
Angie Stone har redan gjort
Det du håller på med (…)

Haiku är enligt mig en svår form av poesi, det blir framtvingat och tråkigt när man tvingas skriva efter regler. Men på det här sättet blir det roligt. Det är levande, rimmande rytmiskt och stämningsfullt. Utanförskap. Förort. Längtan. Vardag. Tunnelbana. En söndagspromenad. Sömnsvårigheter. Blanda engelska med svenska. Begravningstal. De väcker känslor. Man blir arg, skitförbannad.
Hur fan kan han skriva så? Hur vågar han? Man blir glad, och skrattar, känner igen sig.
Visst är det så. Man blir påverkad, det väcker starka känslor.
Är det svårt att förstå poesi?
Ställa frågor utan att be om ett svar.