Om livets resa och fåglarnas jakt på lycka.
År 2000. Vid sekelskiftet, det var väl då vi hade föreställt oss att vi skulle ha flygande bilar,
robotar som gjorde allt arbete åt oss och all teknik skulle krascha när klockan slog 00.00.
Gott Nytt År!
Läraren skulle stå längst framme i klassrummen och trycka in böcker med en stor vev,
som hade kablar kopplade till elevernas hjärnor.
Domedagen. Armageddon.
Decennier är inte bara siffror och årtal, det är en känsla, en mentalitet.
Dag till dag. Natt till natt.
Terrorism fick en helt ny innebörd.
Kollektiv baksmälla och fragment från barndomen.
Vad man minns och vad andra säger.
Vilken värld lever jag i, vilken värld lever du i.
Varför blir det som det är? Livet. Det högst ordinära och vanliga i en barndom.
Föräldrarna fortfarande gifta. Volvo, villa, men ingen vovve.
Svensson Svensson. 80-talet, pastell- och neonfärgernas årtionde.
Gigantiskt, upptuperat hår och grönblå ögonskugga. Axelvaddar och träningsoveraller.
Minnen från barndomen som etsar sig fast. Björnes magasin och Fem myror är fler än fyra elefanter.
Favoritleksaken var en polisbil, syrran hade likadan i annan modell.
Älskade, hatade nittonhundraåttiotal.
Kan man resa tillbaka i tanken,
bli sentimental och nostalgisk eller rent av ångestfylld?
Kommer du ihåg? Så nära men ändå så långt bort.
Uppbrott. Sammanbrott.
Som en likadan återkommande feberdröm; en öken, sanden blåste i vinden i orkanstyrka och mitt i den stod ett träd med bara grenar.
Alltid samma återkommande feberdröm.
Dagis mitt i den idylliska förorten,
ett stort blekgult hus med två våningar och fyra avdelningar.
Minnena finns kvar från den tiden, det känns som evigheter sen.
Eller tror man sig bara minnas från bilder man ser?
Träden står kvar, stenarna ligger som de ska, det ser precis likadant ut,
naturen är opåverkad av tidens gång.
Det är vi människor som bygger ut, bygger över, bygger ner.
Överallt reser sig höghus, snart har vi ingen plats att leva på.
Vi lever på varandra men inte med varandra.
Hur kan man i en så stor stad med så många människor känna sig ensam?
På studentdagen åkte vi förbi dagis på hyrd traktor med hölass. Sentimentalt.
Från snorunge till student.
Grundskolan låg, eller ligger, endast ett stenkast från dagis.
Är man vuxen nu?
Första skoldagen var skrämmande.
När man tänker tillbaka på en plats där man varit för så många år sedan
känns det som om den inte finns kvar. Men varför skulle den försvinna?
Lägenheten står kvar även om ingen är hemma.
Saker försvinner inte bara sådär utav sig själva.
Åka från ändstation till ändstation. Ständigt irrande.
Platser du besökt. Människor du mött. Vägar som korsas.
De lever vidare. Lever du?
”Mellan den 3 augusti 1991 och 30 januari, 1992 sköts elva män av
den så kallade lasermannen, John Ausonius. En dog, de tio andra skadades, flera av dem fick men för livet.
Det enda de elva männen hade gemensamt var att de hade ett "utomnordiskt" utseende.”
Rikspolischefen sa sig ha fullt förtroende för polisen."
Som en likadan återkommande feberdröm;
en öken, sanden blåste i vinden i orkanstyrka och mitt i den stod ett träd med bara grenar.
Alltid samma återkommande feberdröm.
Älskade, hatade nittonhundranittiotal.
Disco varje fredag, vara hemma senast 20.00.
Vi tog våra första bloss uppe på bergsknallen utanför kyrkan.
Under kyrkklockan satt vi medan folk gick förbi nedanför våra fötter.
Vi ägde världen.
I kyrkan pågick en konfirmation och 30 finniga tonåringar i vita skrudar
vällde ut för att ta emot presenter och pengar från sina föräldrar och släktingar.
Undrar hur många av dem som verkligen tror på Gud?
Vem är Gud?
Om du finns, visa dig då.
Kungsträdgården fylldes av kickers med buffaloskor,
målade ögonbryn och bakåtslickat hår.
Kalle vs Carlos.
Den första skoldagen var samtidigt förväntningar och spänning.
En nystruken vit/blå sjömansklänning och håret i två tofsar.
Samma klänning som på ett familjefoto. Alla fyra systrar hade likadana.
Vi såg glada ut och fotot utstrålade lycka. Vad är lycka?
Lyckan kommer, lyckan går, Guds kärlek den består?
Lärarinnan hette Margareta och var inte långt ifrån pensionsåldern.
Varje morgon klockan åtta ackompanjerade Margareta på pianospelande klassens psalmsång.
Den som inte löd fick stå i skamvrån.
Kommer den här staden aldrig att förändras?
Vi springer om varandra, på varandra, förbi varandra. Tro inte att du är någon.
Titta inte in i någons ögons ögon, då får du stryk.
Alla gömmer sig bakom masker. Enastående skådespelare. Vinn en Oscar.
Vet du förresten varför man säger att man
dödar en sjöman varje gång man tänder cigaretten med ett stearinljus i en ljusstake?
Morfar var sjöman, han reste runt med Pippis pappa på de sju haven.
Låt mig få leva med den bilden.
Varje sommar blev trädgården lummig, häggen växte sig stor och blommade ut i de vackraste vita små blad.
När vårvindarna blåste ner äppelblomsbladen såg det ut som det snöade mitt i juni.
Syrenerna stod utmed trottoaren, vita och lila.
Om man suger på en syrenblomma smakar det sött.
Luften var full av förväntan, solen stod högt på himlen.
Fläderblommor plockades och blev till saft i köket.
Vi spelade brännboll på planen bakom huset.
Frivarv! Lyra. Bränd. Tjejkast. Extraslag. Snedslag. Nedbränd. Utbränd.
För det är väl alla idag? Gräsfläckar på byxorna.
Någon vaknar i en buske och undrar vad som egentligen hände igår?
Studentmössan ligger bredvid, fläckig av rödvin, som en påminnelse.
Jag är fri! Resa tvärs runt jordklotet och sedan hem igen.
Vad letar alla efter? Tillbaka på ruta ett. Vad gör man då?
Samma återkommande feberdröm; en öken, sanden blåste i vinden i orkanstyrka
och mitt i den stod ett träd med bara grenar.
Alltid samma återkommande feberdröm.
Döden kom plötsligt en tidig tisdagsmorgon.
Ögon tårfyllda.
– Är han död?
– Ja, han dog inatt.
Begravningen var enkel men sorgen var svår att stå ut med.
Den enklaste men vackraste dikten lästes upp.
Do not stand at my grave and weep, I am not there, I do not sleep.
I am a thousand winds that blow. I am the diamond glint on snow.
I am the sunlight on ripened grain. I am the gentle autumn rain.
When you wake in the morning hush, I am the swift, uplifting rush
of quiet birds in circling flight.
I am the soft starlight at night. Do not stand at my grave and weep.
I am not there, I do not sleep.
Do not stand at my grave and cry.
I am not there, I did not die!
Livet går vidare. Även fast det är svårt att acceptera.
Ljuset är en fyr, när man flyttar på ljusstaken, flyttar man fyren.
Skeppet går på grund och sjömannen drunknar.
Jag saknar dig morfar.