Innehåll

9 March 2009

Poesie: Då ska jag leva.



Solen gick ner och färgade himlen röd.

Eftermiddagen var fortfarande varm. Någonting gjorde ont inom mig.

Längst fram i fören där jag satt och dinglade med benen kändes det som jag flög över vattnet som avspeglade himlens färger.

Ångbåten pustade ut sin långa signal när vi närmade oss kajen.
Några barn lekte vid sidan av betongklumpen till brygga.
Sommaren blir snart höst, dagen blir snart kväll.
Kvällen blir snart till natt.

Båten plöjde undan vågorna som reflekterades på det mörkbruna skrovet.

En svag doft av tjära och salt blandades med den friska havsluften.
Jag är fri!
Hur länge har jag suttit här? Tänker så mycket, vill så mycket.
Det är vackert, lugnt och stillsamt här.

Till skillnad från mig, till skillnad från vad som pågår i mig.
Kvällen blev mörkblå.

Nu är det röda augusti, snart rödorangea september, gulrödorangea oktober.
Hur ska jag stå ut i sex månaders mörker?

Det jag lämnat bakom mig vill jag aldrig mer se.
Liksom båten klyver vattnet rensar jag bort det gamla.

När jag stiger av den här båten är jag en ny människa.
Det som gör ont i mig, det som gnager, äter upp mig, ska bort.
När natten är som svartast, när det blåser och är som kallast.
Då ska jag samla all den energi jag förlorat och leva.

Då ska jag leva.

Kvar av solen fanns endast en strimma.
Det är så svårt att skilja soluppgång från solnedgång.

Ytterligare en dag har passerat och aldrig kommer den åter.

Barnen på bryggan kom närmre, skrattade och vinkade.

Jag vinkade skrattande tillbaka, de kunde inte se mörkret som fanns inom mig.
Blåkvällen blev till svartnatt men värmen stannade kvar.