17 March 2009

Bokrecension: Livstecken

Gunilla Linn Persson skriver i Livstecken utlämnande, smärtsamt och vackert om sitt liv. 
Sitt liv som psykiskt sjuk, mamma åt ett handikappat barn, relationer, skilsmässor, misshandel, självmord, alkoholism, psykoser, kärlek och tragedier.
Berättarperspektivet är i brevform, till hennes barn, sina före detta män, 
sin mamma, sin mormor, vänner och arbetskamrater. 
Hon använder skrivandet som terapi och försöker hitta sig själv genom att skriva till de hon har älskat och älskar, till dem som känner henne.

”Man förstår inte längre vad hon menar.
Hon som brukar prata så förståndigt i vanliga fall – nu börjar hon igen.
Vad är det?
Vad betyder detta?
Vad menas med det här?
Vad är rätt?
Vad är fel?
Vem är vem?”

Hon beskriver sitt tillstånd som sjuk och ensam med sin ångest.
Hon ser tillbaka på tiden då det var som värst, åren då hon var manisk och fick psykoser. Genom breven får hon prata av sig efter sammanbrotten.
Först nu ser hon sig själv som frisk eftersom hon vågar gå tillbaka och skriva om dem.
Hon nämner ofta musik. Olika sånger och hur hon får inspiration genom dem.

Många saker hon skriver går rakt in i hjärtat;
” En olöslig situation. Jag är mamma. Därför måste jag fortsätta leva.
Jag kan inte leva.”

Meningarna är korta enkla och konkreta, ibland bara ett enda ord.
Hennes gestaltning av Skarpö, där de tidigare bott;
”Syrener på tomten. Gullregn vid farstubron. Ekbacke. Havet strax intill. 
Lupiner. Violer. Farmorsros och kanelros. Salladsland och ärtor. 
Snöskottning och en grävling som välte soptunnan. Två svarta katter. 
En braskamin. En Cittra. Paddmodellen. Mjuk gång. 
Vita väggar och nyslipade golv.”
Romanen avslutas genom att hon själv inser att hon skrivit brev som ligger på hög. De ska inte sändas, utan bli en bok.

Titel: Livstecken
Författare: Gunilla Linn Persson
Utgivningsår: 2001 Wahlström & Widstrand