Marklunds bristande moral försummar debatten om mäns våld mot kvinnor.
En dokumentärroman som visade sig inte vara sann. Liza Marklund startade en viktig samhällsdebatt om mäns våld mot kvinnor när hon gav ut boken ”Gömda”;
1995 gavs den ut på Bonnier Carlsén förlag med undertiteln ”En sann historia” och blev snabbt en bestseller, den första i en följetong böcker. Gömda var unik i sitt slag,
alla som läste den skrämdes, förbannade och avskydde ”mannen med de svarta ögonen”.
I förorden skräder hon inte med orden;
”Detta är en sann historia, en dokumentär roman.(…) familjen höll på att gå under(…)
den visar att en vanlig svensk tjej kan gå igen vad som helst(…)
avslöjar också samhällets totala oförmåga att handskas med(…)”
I slutet av 2008 kom frilansjournalisten Monica Antonsson ut med sin bok ”Mia- Sanningen om gömda” där hon avslöjade den verkliga historien bakom ”Gömda”.
Hon hade anat att någonting inte stämde och beslöt sig för ta reda på sanningen,
Marklund hade hittat på allting. Antonsson gick igenom domar och protokoll,
kontaktade människor som på ett eller annat sätt varit inblandade och fick rätt.
Nu riskerar hela debatten om mäns våld mot kvinnor bli ifrågasatt.
Det skadar andra kvinnor som är utsatta på riktigt och lever gömda på grund av att en närstående man misshandlar dem.
Med tanke på alla de domar där våldtäktsmän går fria för att det inte finns teknisk bevisning är ett exempel på hur kvinnors utsatthet döms ut som oseriös, till och med överdriven.
Detta leder till att den här debatten förlorar sitt värde.
Liza Marklund riktar allvarliga anklagelser mot personer som inte haft någon chans att försvara sig. ”Gärningsmannen” och hans släkt är riktiga människor som farit mycket illa av skriverierna och fått utstå allvarliga sociala konsekvenser.
Hans utländska härkomst är märkbart understruken och ”mannen med de svarta ögonen” beskrivs som en ’farlig, galen, arabisk’ man.
Hennes böcker spär på och fördjupar fördomarna svenskar har gentemot invandrare, muslimer och hederskultur, det behövs inte i vårt redan så segregerade samhälle.
I en av de följande böckerna efter ”Gömda” träffar ”Mia” en ny man, ”Anders”.
Han blir hennes räddning och en bild målas upp av att han representerar ”den svenska tryggheten”.
I själv verket heter Anders Louis, är chilensk medborgare och dömd för mordförsök på Osama (Mias exman).
Å andra sidan är historien visserligen bitvis sann, Osama är anmäld och dömd i rätten för misshandel. Ingen är 100 % oskyldig i den här cirkusen.
”Mia” har nu framträtt i media, upprörd för att Antonsson har röjt hennes identitet och skyddade adress, hon berättar att ”Gömda” visst är sann. Ord står ord.
Denna bok har orsakat flertalet konsekvenser för de inblandade.
Författarens bristande moral speglar av sig på samhället i flera olika plan;
Hon har inte bara satt andra människors liv på spel,
utan även sin egen författarkarriär och trovärdighet i gungning.
Det som jag finner mest moraliskt märkvärdigt är hur Liza Marklund har utnyttjat sin makt- position. Under 1990-talet blev hon en av kultursfärens eliter och hyllad författarinna.
De anklagade har inte haft en chans att besvara det som de har tillskrivits vara skyldiga.
Jag undrar hur man då kan njuta av dessa framgångar.
Marklund och ”Mia” har blivit mångmiljonärer på succéböckerna, medan andra har lidit.