10 May 2009

DU!

Allting började under sensommaren. 
Skolan började igen efter ett långt sommarlov
och den kalla hösten var på ingång.
Du var ny på skolan första gången jag såg dig, 
kanske såg du mig med.


Ditt utseende var inte det som jag hade föreställt mig
men det drev mig till något nytt och främmande, kärlek.
Du hade någonting speciellt som de andra killarna inte hade,
jag såg din själ. Kanske var det i dina vackra ögon.
Jag hade aldrig varit kär innan och du förvandlade tre år av mitt liv.
Tre år som gjorde mig förblindad, förtrollad.


Du tog mitt hjärta i dina händer, först försiktigt,
sedan så hårt att det brast och rann igenom dina fingrar.
Antingen var det du som gjorde det eller så var det dina ord.
Så ont gjorde det.


Först var det en liten, ynka tonårsförälskelse.
Du var annorlunda från alla andra, 
gav mig många nya tankar och intryck.
Allt fanns där, varenda liten beröring, 
känslan av fjärilar i magen,
sömnlösa nätter och dagdrömmandet,
allt som tydligen hör kärleken till.


Bara tanken på dig gjorde mig lycklig och jag insåg att det var mer än en förälskelse.
Eller kanske var det bara inbillning, blind av min kärlek, 
att jag trodde den var besvarad.


Men de saker du sa?
Du sa att du tyckte om mig, att du ville vara med mig.
Jag trodde ju på dig! När vi var tillsammans var allt så fint,
jag ville inte släppa dig ur sikte, 
du var det vackraste jag visste.
Mitt hjärta brann och hela mitt inre stormade, 
det fanns ingenting som kunde stoppa det.
Jag hade fallit djupt och kunde inte komma upp.
Vårt förhållande kanske inte betydde lika mycket för dig 
som för mig.
För mig var det enda som betydde något.
Kanske var du för omogen för att förstå.


Det var svårt att erkänna mina känslor, 
dolde dem hellre än att blotta hela mitt känsloliv
och riskera att bli totalt krossad.
Jag kunde inte sätta ord på mina känslor, 
det fanns inga så stora ord,
jag förstod inte ens själv hur stora de var.


Jag visste inte vad det var som var så speciellt med dig, 
bara att det var du, du!


Dagarna, veckorna och månaderna gick 
och jag blev bara mer och mer kär.
Jag kunde ha skänkt dig mitt liv!
Du klarade väl inte av det för du kom bara 
längre och längre bort från mig
och tillslut var du så långt borta 
att jag inte kunde se dig längre.


Jag var redo att ge upp allt, desperat för att visa dig, 
stanna kvar hos mig!


Jag var beredd att dö för dig. 
Bara för att visa vad jag kände, det jag inte kunde säga.
Jag offrade allt, tittade djupt in i dina ljust bruna ögon 
och sa ”jag älskar dig”.
Du svarade inte.
Du krossade mig. 
Jag insåg det då, det fanns inget du och jag.
Inget vi.
Du var inte min, du ville inte ha mig.
Tro mig, jag var redo att göra vadsomhelst för din kärlek.


Jag försökte skriva av mig sorgen, 
min olyckliga obesvarade kärlek,
sida efter sida, pärm efter pärm.
Du var mitt allt. Mitt liv, mitt ljus, min mittpunkt.
Du styrde mig och allt jag gjorde var för din skull.
Ingen av mina vänner förstod mig och jag kunde inte förklara.
Varför just du?
Det var bara den blinda, hopplösa kärleken 
som hade tagit mig fast i sitt grepp,
i sin lilla trånga mörka cell. 
Instängd.


Än idag kommer jag ihåg varenda sömnlösa natt.
Låg vaken, musiken var din och den förde tankarna till dig, gång på gång.
Det var vår musik, vår kärleks toner.
Rastlös satt jag upp i sängen till sent
och skrev i dagboken bara för att begrunda det 
du gjort under den dagen,
vad du sagt och bara tänkatänkatänka…


Det var som om vi var en, du kunde få mig att göra det du beordrade.
Jag ville inte leva utan dig.
Smärtan jag kände var obeskrivlig, 
den spred sig genom hela kroppen,
en tyngd över mitt bröst, värk i mitt hjärta 
och en enda tanke i min hjärna.
Förlamande.


Det var egentligen bara ett enda problem,
du förstod mig inte och det var inte konstigt 
för jag förstod inte mig själv.
Mitt problem var att du inte brydde dig 
att jag var olyckligt kär i dig.
För mig var det ingen tonårsförälskelse,
för mig var det äkta kärlek som ingen kunde eller skulle analysera sönder.


En kärlek ingen vuxen kunde förstå eller förneka,
som om det var någonting enkelt som går över.
Aldrig. För det var det inte.
Allt jag vet är att detta önskar jag ingen 
för det kan förstöra en människa.


Allt som jag försökt förtränga kommer tillbaka till mig
och det river upp gamla sår som blöder ut minnen 
jag inte vill komma ihåg.


Det jag upplevde var jag för ung för att uppleva,
jag var ju bara en oskyldig tonåring som fick en hård start.
Hur ska jag nu kunna tro på kärleken?
Jag älskade dig.


Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig bli kär igen.


(Hässelby strands gymnasium 2000)