10 May 2009

"Alla har respekt här"

Vi sitter vid ett bord i cafét på Skärholmens ungdomsgård 
och det första jag ser är en stor röd plansch med direktiv 
hur man uppför sig på Skärholmens ungdomsgård för att alla ska trivas;


Här på vår fritidsgård; vandaliserar vi inte, 
mobbar vi inte,
respekterar vi dom som jobbar här, 
är vi inte berusade
eller tar med oss vapen in!


En vanlig ungdomsgård?
– Vi har mål för ungdomarna,
vi vill inte säga åt dem vad de ska göra med pekfingret,
vi vill ‘uppfostra’ på ett demokratiskt sätt, 
säger Jan Vengelin,
föreståndare på ungdomsgården.


Det har tidigare varit mycket bråk
och Vengelin beskriver ungdomsgården 
och Skärholmen
som en relativt farlig plats.
De har haft mycket problem med äldre, 
kriminella ungdomar
som kommer dit och bråkar 
och ”rekryterar” de yngre mer osäkra pojkarna
att begå kriminella handlingar.


Det har lugnat ner sig nu, 
men Jan Vengelin beskriver våldet,
drogerna och den farliga miljön.
– Skärholmen toppar många listor i statistiken om våldsamma och farliga miljöer, säger Jan Vengelin.


Något som inte märks på ungdomsgården idag.
Förutom det stora rummet med tv-apparaten, 
datorerna, biljardbordet och gymnastiksalen finns även en dans- och musikstudio.
I musikstudion finns en heltidsanställd och dansstudion är tjejrummet.
Den är målad i ljusblått och med stora speglar på väggarna,
varje måndag är det tjejkväll på gården.


"No guys allowed" står det på en rosa lapp på dörren
som informerar om måndagar som endast är till för tjejerna.


I Bredäng/Skärholmen finns det fyra mötesplatser,
som Jan Vengelin kallar dem.
De är förlagda i skolor men går inte i rektorns regi,
de är till för de yngre ungdomarna. 
Mötesplatserna är mindre verksamheter än ungdomsgårdarna och fungerar ungefär som fritids.


Snart ska även ett Ungdomens hus upprättas
och vara ett tillhåll för dem som fyllt 16 år och uppåt.
Jan Vengelin säger att det överhuvudtaget är mycket som händer
och organiseras för ungdomarna i området Skärholmen.
Varje kväll arbetar tre vuxna på gården och på fredags- och lördagskvällar är de fyra.


– Vi har fasta program varje dag 
och på helgerna är det ofta fler
som kommer hit och då behöver vi en extraperson.
Vi har turneringar med kubb, fotboll och innebandy
både inomhus och utomhus, berättar Jan Vengelin.


Just nu håller de på med ett nytt projekt för unga nattvandrare,
det är niondeklassare som gå runt i området med fältassistenterna,
för att förebygga bråk och kriminalitet.
– Vi har ett ungdomsråd där vi för en demokratisk dialog 
och process med ungdomarna.
Där låter vi dem vara med och bestämma vad som ska hända på gården 
och det var så vi kom fram till att vi skulle öppna ett ungdomens hus.


Att ungdomsgården är öppen för tonåringarna tror Jan Vengelin förebygger brott och våld.
De som spenderar tid där säger själva att
de kanske skulle hålla på med kriminella handlingar om de inte hade gården att gå till.
– Vårt jobb är inte att agera socialarbetare,
vi vill ta vara på de goda krafterna och främja dem, 
säger Jan Vengelin,
vi har att göra med utsatta ungdomar i ett mycket tungt kriminellt belastat område.


Han tror att ostrukturerade ungdomsgårdar med oengagerad personal ökar kriminaliteten.
Det görs mycket för att upprätthålla lugnet i Skärholmen,
det är prioriterat av både tillexempel 
Arbetsförmedlingen och socialtjänsten.


Efter många tråkiga händelser som till exempel 
nedläggning av skolor, ungdomsgården i Bredäng, 
knivbråk och misshandel är det viktigt att hjälpa 
ungdomarna så de inte tar den kriminella banan.


Varje kväll, berättar Jan Vengelin, 
är det mellan 90-100 ungdomar på Skärholmens ungdomsgård,
i alla fall när det är kallt ute, 
och av de 100 är cirka 10-20 stycken tjejer.


I vanliga fall är ungdomarna i åldern 13-16 år, 
men de äldre unga som de haft problem med,
är ända upp till 22 år i vissa fall.


Förklaringarna till varför det är så få tjejer på ungdomsgården tror Jan Vengelin kan vara kulturella;
– Eftersom vi haft så mycket problem tidigare tror jag vi fick ett dåligt rykte som hänger kvar. 
Föräldrarna vill inte låta sina döttrar komma hit 
och många flickor vågar inte. 
Vi har försökt göra det trevligare och lugnare 
för tjejerna med dansgrupper och tjejlag 
i fotbollsturneringarna.


Jan Vengelin ser trots allt en positiv utveckling 
och tycker att jämställdheten blivit bättre i jämförelse med de problem de hade tidigare. 
Han säger att läget är på väg att förändras.


När Steve, Yousef, Rasyan och Hermon spelat klart sin biljardomgång
samlas de runt bordet där jag sitter och läser värdegrunden
(Skärholmens värdegrund som går ut på hur man ska bete sig i skolan).
Alla känner igen den men de tolkar den väldigt olika.


Hermon är 14 år och går till ungdomsgården i stort sett varje dag.
När han läst klart värdegrunden berättar han att de brukar prata om sådana saker i skolan.
– Vi har lärt oss att ha respekt för alla. Alla har respekt här, säger han.


Respekt är ett mycket viktigt ord för killarna.
När Hermon inte är på gården spelar han fotboll i Djurgårdens lag.
Han är alltid noggrann med att göra läxorna innan 
han går ut på kvällen och om han har prov dagen efter 
går han inte ut alls.


Hermon berättar att han även går till en annan ungdomsgård,
Idleken, som är öppen mellan 12.00. 
Den är mer som är som
ett slags fritids att gå till direkt efter skolan.
Här på Skärholmens ungdomsgård brukar han spela fotboll, biljard och pingis.
I musikstudion sjunger han och spelar in låtar tillsammans med Steve.


– Det finns allting någonting att göra.
Ofta måste jag gå ut med hunden också, berättar Hermon.


Han ser ingen större skillnad på ungdomarna i Vårberg, Skärholmen, Bredäng eller Sätra.
Han berättar att han är uppvuxen i Skärholmen
och han kommer ihåg hur det var när han var yngre.
- Det var nästan bara svenskar som bodde här,
och på det sättet känner jag många med både svenskt och utländsk bakgrund, det är bra, berättar Hermon.


– Det är ingen skillnad på svenskar och invandrare, 
alla är likadana och lika värda.
Vi har respekt för varandra 
och jag känner mig trygg här på röda linjen
för jag och mina bröder känner många här.
Han vet inte varför nästan inga tjejer kommer hit,
men berättar att det faktiskt sitter två tjejer i ett rum där borta
och pekar mot ett litet mörkt rum.
– Det är alltid fullt med killar men det var annorlunda förut,
säger han, gården borde vara till för alla.


Yousef, Hermons kompis, 
berättar att gården är som hans andra hem.
Han är här varje dag efter fotbollsträningen 
och han tror att alternativet,
om gården inte fanns, skulle han hänga ute på gatan.


Yousef säger att den enda svensken på gården är Jan
och att inga svenskar vågar sig hit för det bara är
”svartskallar som hänger här och det är mycket bråk”.
Han känner igen värdegrunden lite, säger han, 
i alla fall det där med respekt.


(Skriven 2002 Lärarhögskolan "Kulturanalys i partnerområde")