Tåget stod stilla vid perrongen.
”En minut kvar till avgång” ekade i högtalarna.
Hon sprang flåsande från biljetthallen.
Hennes enorma kroppshydda gjorde allt för att hinna med. Hennes tre stora väskor dängde mot sidorna.
Väl inne på tåget damp hon ner i ett säte
och slängde jackan och väskorna framför sig.
Hon svettades ymnigt och hade andan i halsen.
T-shirten stramade åt över magen och visade stora blåmärken på överarmarna.
"Jag hann, jag hann!"
Killen framför henne såg frågande på henne,
såg att hon sa någonting
och tog artigt ur ena hörluren ur örat.
"Vad sa du"? Frågade han.
"Jag hann! Jag hann med tåget"!
"Jaha, okej, grattis, vad kul för dig" svarade han.
Han satte in hörluren igen och såg ut genom fönstret.
Tåget började rulla ut från stationen.
På bordet mellan dem stod en kaffekopp.
Hon fäste blicken på den;
"Är det kaffe"?
Han tog återigen ut hörluren.
"Va"?
"Är det kaffe frågade jag"?
"Ja, det är kaffe".
"Får jag smaka"?
"Ehh, ja.. okej då. Du kan ta den".
Hon tog en klunk;
"ÅH; KAFFE ÄR SÅÅ GOTT"!
Han svarade inte, utan återgick till musiken
och träden utanför fönstret.
"Nypåstigna, biljetter tack"!
Sa biljettkontrollanten som precis stigit in i vagnen.
Hon började gräva i sin väska.
"Jag har ingen biljett", sa hon när det var hennes tur,
"eller vänta, jag ska kolla".
Hon grävde djupare och slängde upp papper, pennor,
kondomer, cigarettpaket och gamla kvitton på bordet.
Biljettkontrollanten fortsatte vidare i vagnen
och vände om vid toaletten
där nästa vagn började innan han styrde stegen
tillbaka mot henne.
"Har du hittat biljetten"?
"Näe, asså, jag e bakis. Jag har ingen biljett.
Eller jag vet inte.
Okej, vänta, jag ska bara ringa pappa".
"Jaha. Jag är också bakis men jag vet i alla fall var jag är någonstans",
svarade biljettkontrollanten irriterat och bytte vagn.
Hon vände sig tillbaka mot killen,
som uppenbarligen bara ville lyssna på sin musik,
och började sparka på hans ben under bordet
och samtidigt trumma med händerna
på knäna och sjunga högt för sig själv.
"Gillar du fotboll"?
Han tog ut hörluren.
"Va"?
"Ja, gillar du fotboll? Milan."
"Nej, jag är inte så sportintresserad".
"Varför inte? De har jättebra spelare i Milan".
"Jaha, okej men jag är inte intresserad av fotboll".
Hon fortsatte trumma,
denna gång på bordet och snart övergick trummandet
till ett frenetiskt hårt bankande på bordsskivan mellan dem.
Plötsligt sparkar hon till honom hårt på benet igen.
Han tittade irriterat upp och tog ut hörluren.
"Ja"…?
"Är du tjurig"?
"Nej, jag är bara väldigt trött.
Jag skulle vilja sova" svarade han tålmodigt.
"Jo då, du e ju tjurig, visst är du tjurig?
Jag tror du är tjurig i alla fall".
Han suckade.
"Nej det är jag inte. Jag är trött".
"Förlåt".
"Jaja, visst det är okej", svarade han
och satte demonstrativ in hörluren igen.
En timme gick och hon var rastlös.
Hon ställde sig upp, satte sig ner igen.
Ställde sig upp, gick fram till toalettdörren,
väntade, gick tillbaka till sin plats.
Nästa station ”Linköping” ekade högtalarna.
Hon satte på sig jackan och krängde på sig väskorna.
"Hejdå", sa hon och log.