Innehåll

9 June 2009

Förortsslang, Rinkebysvenska eller kebabspråket; En fara för ordskatten?



Slang har talats i 1000-tals år och finns inom alla språk, nutida exempel är cockneydialekten i England och Le Verlan i Paris. Så även i Sverige.
Men varför används slang?
Är det för att brukarna inte kan de korrekta orden eller har ett tomt ordförråd?
Är det så att de som pratar slang inte kan ”riktig” svenska

och därmed skapar sig ett eget språk?

Språket är i ständig förändring. Likaså slangen av språket.
Slangord används främst av ungdomar, som en opposition mot vuxenvärlden.
Under industrialismen, i slutet på 1800-talet,
genomgick Sverige stora förändringar och alltfler flyttade
ifrån landsorten in till Stockholm.
De stadsdelar som idag räknas till den trendiga innerstaden var då
de allra fattigastes kvarter.
I och med alla inflyttare blandades dialekter,
uttal och grammatik på ett nytt sätt.
Ekensnacket var fött.
Exempel på hur det kunde låta;
Våsagåtan [Vasagatan], Nesa [Näsa],
veg [väg], odentli’ [ordentlig], f’ståru [förstår du].


Detta var en av de första svenska ungdomskulturerna,
men inte alla uppskattade dem.
I folkmun kallades de för ligor, gatpojkar och tidningarna kallade
deras språk för ett ”uppkok på gammalt ligaspråk och engelska”.
Genom medierna varnades folk för att röra sig i dessa områden,
de kunde bli bestulna eller nerslagna.
I början på 1900-talet var språkforskarna oroade för spridningen av slangen
och för det svenska språkets förfall. De pratade om
en fara för ordskatten”
och ” den språkliga smittospridaren”.
Idag anses ekensnacket av många vara den fina gamla dialekten
som man förknippar med Stockholm.


De senare decennierna av 1900-talet kom nya inflyttare till Stockholm.
Den här gången var det arbetskraftsinvandring från främst
Grekland, Jugoslavien och Turkiet.
Fler och större bostadsområden byggdes utanför innerstaden.
I slutet på 1900-talet kom ännu en våg, denna gång flyktingar från
olika delar av världen.
Ny ungdomskultur, ny oro.


Språkforskarna ansåg under 1980-talet att ungdomarna inte talade
korrekt svenska och hade ett tomt och torftigt ordförråd.
Hur skulle de gå för dessa ungdomar om de inte pratar riktig svenska?
Är det den kulturella och språkliga mångfalden i dessa områden
som resulterar i en fattigt svenska?
Liksom för 100 år sedan kallas dagens ungdomsspråk,
förutom Rinkebysvenska, betongslang, eller kebabspråk, för
den nya svenskan”.


Förutom likheterna i hur de båda slangspråken uppstod
och hur de bemöttes av samhället, markerar de samhörighet
och en gemensam identitet.
Många ord vi använder idag tänker vi inte ens på att de är
slangord från början.
Ord som gjort så kallad social karriär är till exempel fimp, bil, buss och tjej.
I början på 1900-talet var det omöjligt att kalla en ung kvinna för tjej,
om hon inte var från arbetarklassen.
I vissa fall kunde det till och med vara ett annat ord för prostituerad.

De mest inflytelserika språken i stockholmsslangen idag är arabiska,
turkiska, spanska och de slaviska språken.
Många ord som används idag är i själva verket från tiden då
Ekensnacket var som störst,
till exempel gola (romani) för skvallra och tricken för tunnelbana.


Många ord i förortsslangen idag kan ha en starkt värderande betydelse,
genom att man vänt och vridit på orden.
De uppkommer i situationer då man leker, skämtar,
associerar och kan ha dubbelbetydelser.
För ordet tjej finns många exempel;
kiz, guss, göz, gizz, puma, snubbina, gyal, hamma och marisca.
En rik tjej kan kallas canada guss
(efter Canada goose-jackan som många tjejer på Östermalm har).
För att beskriva en persons etniska bakgrund kan man använda
potatis, suedi bananish eller Bengt för en svensk (tönt),
kebab för en arab eller curry/ mowgli för en indier.
En cool kille kan vara en Deniro (efter Robert Deniro i Scarface),
en afrikan kan vara en Mugabwe och en dvärg bonzai.


För att påkalla uppmärksamhet använde man under
början på 1900-talet ofta ”tjö, sö, öh” till varandra.
Det kunde betyda hej, tjena eller hörru.
Idag finns många motsvarigheter som till exempel yo, len, re, bre, jaou och abre.
I de mångkulturella områden där slangen är som störst har
de flesta olika hemspråk, kulturer, religioner, matvanor och seder.
Slangen är i sig inget eget språk men kan
visa på en gemenskap gentemot det svenska samhället.


Einarsson skriver i ”Språksociologi” om
människor som talar samma språk eller dialekt
ofta känner en speciell gemenskap med varandra. Han skriver att;
”människans identitet (...) hänger nära samman med hennes språk och etnicitet”.
Ett språkligt beteende kan alltså förklaras genom personens gemenskap (nätverk).



”En aspekt på begreppet ’gemenskap’ som ligger
nära interaktionskriteriet knyter an till termen
nätverk som är en benämning på de kontakter som en
människa har med andra människor.”

Nätverkskonstellationer i sig kan säga mycket om orsaker till språkliga förändringar och variationer. Alla olika gemenskaper har egna koder och normer enbart för gruppen,
en känsla av symbolisk integration.
Kod är den språklig normen som alla är överrens om. Slangen är en kraftfull markör;
”Identieten har, förutom språket,
att göra med dels hur vi uppfattar oss själva,
vilken grupp vi vill tillhöra (subjektiv identitet),
och dels med andras uppfattning om jag-et och oss-et.
Dessa två påverkar varandra.”

Förortssvenskan är fortfarande främmande i Sverige idag,
i den bemärkelse att den inte är accepterad.
Det är inte ”vårdat språk” att tala med slang.
Enligt mig är bruket av slang mer komplext än att anklaga brukarna
för att ha ett sämre ordförråd eller sämre kunskaper i svenska.
Einarsson skriver om tvåspråkighet att;
”Ju bättre man är på det första språket (sitt eget),
desto bättre går det att lära sig ett annat (...)
och att ju fler språk man behärskar,
desto lättare tycks det vara att lära sig ytterligare ett."
Det tror jag är bra exempel på att slangen inte är
till skada för det svenska språket och för brukarna av den.



Litteraturförteckning;
Kotsinas, Ulla-Britt ”En bok om slang, typ.”
2003 Nordstedts Ordbok
Ulla-Britt Kotsinas, Dogge Dogelito ”Förortslang”
2004 Nordstedts Ordbok
Einarsson, Jan ”Språksociologi”
Studentlitteratur 2004