De två. De ensamma.
Sömn. Glömska.
Om kvällarna. Oskärpan.
När jag sa; jag vill vara hos dig. Igen.
Och nu.
När jag säger. Jag vill vara hos dig.
Orden mellan oss. Alla orden.
På golvet mellan oss.
Ännu obestämt. Men anat.
Sömn med dig är inte som annan sömn.
Det är som inifrån och ut.
In och ut.
Stilla.
Ännu obestämt. Delvis konstaterat.
Väntan och glömskan.
Glömmer lätt. Blandar ihop sakerna.
De fick göra allt de ville. Som att känna från insidan.
Och ut.
Väntan.
Det där, du vet.
Du vet det där som heter.
Du vet.
Kommer. Kommer inte.
Kommer kanske en dag.
Jag vill vara hos dig igen. Och nu.
Ingenting är ännu bestämt.
Bara delvis konstaterat.
Väntande.
Det som känns. Från insidan.
Som en väntan. En längtan.
Du måste vara någon speciell.
Du måste vara, precis som jag.
”Ögat blir aldrig mätt att se, örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara, vad som skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.”