2 December 2009

Natalia Kazmierska: Från Norrköping till Stockholm på 10 år


Natalia Kazmierska har jobbat hårt
för att komma dit hon är idag.
Hon beskriver sin strategi i början av karriären att
aldrig säga nej till jobb.
Så fort någon ringde och bad henne att jobba ställde hon alltid upp.

- Jag såg till att alltid vara tillgänglig,
leverera och ställa in allt annat för jobbet.
Jag jobbade skitmycket under ett par år,
hela tiden. Det måste man vara beredd på i den här branschen,
det är skitmycket jobb, speciellt i början.
Om man säger nej ett par gånger slutar de ringa,
det är en hård bransch, helt hemskt, men så är det.
Jag tror det är få journalister som har haft
det härligt och glassigt i början av sina karriärer.

Stockholm City
Det är en grå, tidig morgon och vi sitter
på Citys lilla redaktion på Kungstensgatan 21b i Stockholm.
I våras fick 30 medarbetare sparken
och tidningen riskerade att läggas ner.


Vi sätter oss i köksdelen och Natalia börjar fixa med espressomaskinen.
Hon började jobba här för fyra veckor sedan
och fick idag reda på att City har ½ miljon läsare.
Den nya redaktionen består av 10 personer
med lång journalistisk bakgrund.
Hon tycker om att det är en liten redaktion
och att man får vara med och tycka och tänka.
Prestationsångesten, lidandet och bekymren
hon berättar att hon lidit av känns långt borta.


Journalistkarriären började i Norrköping
Natalia växte upp i Kumla utanför Närke
och började som 19-åring jobba på Norrköpings tidningar,
som konstskribent.
- Jag har haft en väldig tur med tillåtande redaktörer,
jag fick utrymme och tillåtelse att skriva vad jag ville i princip.


Under tiden studerade hon Kultur-, samhälle och
mediegestaltningsprogrammet på Linköpings universitet.


På universitetet hade Natalia och hennes kompisar
en egen tidning, ett magasin som delades ut gratis på
caféer och lokala affärer.
På det sättet fick hon vikariatet på Norrköpings tidningar.
Det var bra träning att börja på lokaltidning, berättar hon.
Natalia gick inte klar utbildningen på Linköping;
- Tidningen var världens bästa skola.


- Än så har jag ju inte jobbat här så länge
men det är en viss känsla jag vill åt,
jag vill att läsarna ska känna en viss känsla
när de ska läsa tidningen.
Jag kommer själv ihåg hur jag kände
för tidningen Darling eller fredagsbilagan
på Expressen när Linda Skugge skrev.
Man ville vara en del av den,
det kändes som man var där,
fast man satt i Kumla och läste.


Mot Expressen
Redaktionschefen på Norrköpings tidningar
hade tidigare arbetat på Expressen
och föreslog att Natalia skulle skicka
sina texter till dem.
- Jag som inte ens läste Expressen!
Efter att ha mailbombat Expressens
kultursida fick hon äntligen napp.


- Man tror att det finns många som vill och kan skriva
på tidningarnas kultursidor,
men det stämmer inte,
konstskribenter är det ont om.
Det är svårt att hitta dem
som skriver både bra och tillgängligt
så det passar en nyhetstidning.


- Jag skriver om utställningar, modern- och samtidskonst.
Jag har nog ingen direkt favoritkonstnär idag,
utan måste nog säga Rembrandt.

Jag började som nyhetsreporter sista året,
det var som en helt annan värld.
Det var en hierarkisk och grabbig stämning på nyhetsredaktionen.
Jag utvecklades inte och fick göra ganska tråkiga grejer.


Det var chefstyrt och jag kunde inte komma med mina egna åsikter.
Jag har svårt att rätta mig,
jag vill jobba självständigt och göra mina egna grejer.





Ny arbetsplats
Natalia är glad att få göra något nytt och tror att det är bra att byta arbetsplats emellanåt. 
Hon beskriver lokalpressen som en liten skara med trogna läsare. 
De stora nyheterna, säger hon, kan man få på nätet. 
Lokaltidningen är alltid efterlängtad, man vill läsa om sitt område och det som händer i ens närhet. 
- Citys läsare är generellt sett yngre människor, 
som bor i Stockholm om man jämför med Expressens läsare 
som i större utsträckning är ett gäng konservativa gubbar som är roliga och lätta att provocera, 
men ibland blir man trött på det med.


Idag jobbar Natalia heltid för City men ibland på fritiden 
skriver hon fortfarande för Expressens kultursida, 
hon berättar att det är svårt att släppa den lilla redaktionen som blivit som en familj för henne. 
Ett av de första reportagen Natalia gjorde för City handlade om Birgitta Lindén som skrivit boken 
 ”Jag, Helga Gregorius”. 
Reportaget fick titeln ”I stinkande Stockholmsgränder” och hade en tydlig Stockholmsvinkling. 


- Birgitta var världens gulligaste!
Jag valde att skriva om henne därför
jag tror att det är viktigare att lyfta fram
nya författare än de som DN i vanliga fall
kanske skulle skriva om,
Kerstin Ekman eller Thorsten Flinck.
Birgitta gör sin egen grej,
hon hade en annorlunda historia och rolig personlighet.
Hon berättade att hon alltid drömt om att skriva en bok
och nu på ålderns höst hade hon äntligen fått sin dröm
i uppfyllelse efter att ha blivit refuserad ett antal gånger.
Och det är en bra bok, absolut läsvärd!
Jag tror att andra hade gått på samma spår annars,
skrivit om Ekman för
"hon är så stor och Svenska Akademin,
du är så himla etablerad".
Jag gillar att hitta andra spår
och visa att det också är kultur, lika bra kultur!



Kritik
Natalia har fått mycket kritik för sina texter
och har ansetts vara kontroversiell i sina uttalanden.

Jag har skrivit en del feministiska grejer,
det får man ju alltid skit för,
om man dissar någon känd manlig konstnär eller så.
Men jag dissar inte bara män,
till exempel skrev jag om Marianne Lindberg De Geer
och gillade inte det hon gjorde.
Då rasade folk och sa att så får man inte skriva
om en etablerad konstnär,
man ska ha respekt för etablissemanget och sånt.
Om man inte hade det ansåg folk att man var galen,
den hysteriska lilltjejen liksom.



Natalia beskriver ett tag då hon kände sig mörbultad och 
hade väldigt dåligt självförtroende. 
En lång period, beskriver hon, kändes det som om alla höll ögonen på henne och
granskade henne hela tiden. 
- Det kanske inte var så, men så kändes det.
Jag har fått uppleva mycket kritik, mycket bisarr kritik.
DN’s kultursida skrev till exempel en gång att
”såna som jag” hotade yttrandefriheten,
kom igen, vad är det för något,
vad är problemet?
Det var väl känsligt att en ung tjej
som jag skrev saker och tog mig ton.



Natalia berättar att hon har blivit har blivit förvånad över av en del kritik hon fått. 
- Som kvinnlig journalist blir man granskad på ett helt annat sätt än manliga tror jag. 
Natalia har läst konstiga saker om sig själv; - hon skriver dåligt blablabla hennes ögonfransar, typ. 
Vad har det för betydelse? 
Ibland får jag konstiga mejl också, 
typ någon som skrev att jag har stort avstånd mellan mina ögonbryn. 
Jag tror bara att det är ett sätt att försöka underminera en. 
Jag har ändå jobbat i tio år nu och har lärt mig stänga av. 


Under tiden Natalia jobbade på SVT fick hon genom kompisar 
höra om forum på internet där folk skrev och diskuterade hur de 
skulle kunna våldta henne på bästa sätt; - helt sjuka saker! Sånt tror inte jag att en
manlig journalist behöver utstå. Jag var helt chockad i flera veckor efter det
och tänkte;
hur ska jag kunna överleva det här?
Det går omkring människor som tycker och tänker
så här om mig.
Jag har fått utstå mycket
och tror inte att jag skulle rekommendera
det här yrket till min dotter, om jag får någon.


- Alla yrken har väl dåliga sidor
och det finns mycket roligt i det här också.
Det har varit mycket tufft i perioder
och jag har gråtit mycket.
Haft många kriser, skrivkramper
och prestationsångest som nästan gjort mig sjuk.
Men man blir hårdare med tiden,
som en kakelvägg rinner det av en.
Nu kan jag känna att jag är stenhård
och inte tar åt mig längre.



- Jag tycker inte att det är problematiskt
att ta i kontroversiella ämnen,
fast det är inget självändamål.
Ta till exempel ekotrenden,
som jag skriver om nu.
Det är många tidningar som skriver om det,
hur härligt och bra det är, alla mår så himla bra.
Jag undrar bara om det verkligen är så härligt,
bra och nyttigt?
Jag vill vända på saker,
se bortanför de självklara nyheterna,
från ett annat håll.
Det kan ju ses som kontroversiellt
om alla har bestämt sig att det är jättehärligt.
Jag tänker säga att jag älskar tillsatser i mat,
ge mig genmanipulerat och halvfabrikat.
Det handlar inte om andra, det handlar ju om mig och min åsikt.
Jag vill få folk att tänka efter, inte göra någon illa.
Jag har en konstruktiv idé med det jag gör.



SVT
För några år sedan medverkade Natalia i SvTs Studio pop.
Hon satt i panelen och diskuterade allt från nya musikvideos
till varför hårdrockare har så tighta byxor.

- Vi pratade musik, aktuella pophändelser,
kommenterade nya saker som konserter och skivor.
Det var nervöst, första gången jag var med på TV,
något helt nytt. Men jag skulle gärna göra om det idag,
drömmen är att en dag få en egen talkshow.
Jag har ingen färdig konkret plan men
jag vill ställa de frågorna som ingen
vågar ställa för att det alltid ska vara så trevlig och mysigt.
Det som oftast är mest intressant
är det som folk inte vågar fråga om.
Jag vill vara ärlig, men med mycket humor.
Det är alldeles för lite humor i svensk tv idag.
Antingen är det standup eller gravallvarligt.
Forumet för mitt program skulle kanske vara TV3,
det skulle jag inte ha några problem med.
SVT verkar vara alldeles för byråkratiskt för
att få igenom några egna idéer,
det verkar vara världens trögaste institution.



Språket
Det kan låta pretto när man pratar om språk,
men att hitta en rytm tycker jag är viktigt.
Ett tag kände jag att jag verkligen hittat min stil,
men sedan blev jag helt paralyserad för då kunde
jag inte skriva på något annat sätt för det var ju ”min” stil.
Nu har jag insett att det är bättre om jag skriver på olika sätt.
Jag vill inte hålla mig vid en stil,
den stilen alla förknippade mig med
som svordomar och könsord på kultursidan, typ.
Folk tyckte det var hemskt att jag uttryckte mig så,
vilket jag tycker är konstigt.
När jag började med konstkritik på
kultursidan i Expressen tyckte jag att språket var för internt.

Jag vill skriva så att man lockar fler att läsa,
det behöver inte vara ett så komplicerat språk.
Jag skriver på ett vardagligt sätt,
som jag snackar med mina kompisar.
Jag kallar någon för häxa eller ragata om jag känner för det.
Men nu i City vill jag undvika det och hitta något annat.

 
I verkligheten
- Jag har alltid haft kompisar som
inte jobbar inom media,
vilket är väldigt skönt.
De är helt bortkopplade från den här världen
och skiter fullständigt i vad tidningarna skriver om mig.
Man behöver en fot utanför det här
så man inte fullständigt försvinner upp i den här medievärlden.