2 December 2009

Essä: Språket och människan

En essä om hur vi uppfattar oss själva och vårt språk.

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet,
och Guds ande svävade över vattnet.
Och Gud sade: ”Varde ljus”; och det blev ljus.
Och Gud såg att ljuset var gott.
Och Gud skilde ljuset från mörkret.
Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt.”

I SAOL står det; Sade (– se under säga).
Säga; (sä´ja äv. sä´ga) vard. säga äv. sa, sagt.
Alltså sa Gud detta när han skapade himlen och jorden och allt.
Han kallade mörkret för natt.
SAOL: Kalla (– de); benämna, tillkalla.
Ett verb som i någon mån betyder att han i alla fall
yttrade något.
Hade han då redan uppfunnit språket,
vem pratade han med? Vad kom först?
Himlen och jorden eller språket?

Från begynnelsen till idag; Hur ser vi på språket?
Språket är förmedling mellan människor.
Den enda förmedlingen. Av och för människor.
Det ligger i vår natur att kommunicera, dela, sprida.
Det är språket som förenar oss och skiljer oss.
Språket är nyckeln till frihet, tankar, känslor,
förnimmelser och upplevelser.
Det är avgörande och avgjort.
Uppgjort, bortgjort. Underskattat och överskattat.
Strikt och lättvindigt, försvårat och förenklat.
Vi bär det alla med oss, ständigt.
Det är det enda kommunikativa vi har,
utan språket är vi ingenting. Språk är natur,
vi behöver naturen.
Språket är till sin natur, en natur.
Naturligt. Ett system av ord och begrepp.
En innehållsrik värld, en bok är ett träd och dess ord är löv.

Är det skillnad på språk och språk?
Efter att ha läst Olof Lagercrantz ”Konsten att tala och skriva”
får jag känslan av att det är så.
Lagercrantz talar om vad som sker när vi läser,
ögat följer svarta bokstäver på vitt papper.
Från vänster till höger.
Men inte riktigt så enkelt.
Lagercrantz beskriver språket som en konst,
ett privilegium få förunnat.
Att kunna konsten att förvandla tankar och känslor till ord och meningar i grammatiska formler och syntaktiska nivåer.

Hej Svenska Akademin, Hej då svenskstudent.
Språket har sina fina salonger.
Endast inbjudna äga tillträde.
Vi andra står utanför och spanar in och önskar.
Tänk om jag ändå fick prata med Horace Engdahl.
Nej förresten, inte prata, med honom talar man kanske.
Över en kopp te. Vad är fint språk, Horace?
Om jag säger sho len, vad händisch jaou,
förstår du vad jag menar då?

”Ju mer kunskap desto bättre språk” säger Olof Lagercrantz.
Vad jag ändå inte kan skaka av mig är hur blygsam han är, Olof.
Eller inte blygsam kanske,
modest passar nog bättre in i den här kontexten.
Han skriver att om han får komplimanger för sitt språk
tror han att det är något fel på hans framställning.
Han kör fast, blir förlamad, paralyserad.
River sönder sina papper och ord.
Andras texter är så övernaturligt självklara,
han ska aldrig aldrig aldrig mer skriva.

Gjorde Hjalmar Söderberg också det när han skrev Doktor Glas?
Eller njöt han vid varje mening, varje stavelse,
åt sin egen genialitet?
Skulle han bli glad om han visste att en 26-årig tös från Stockholm
år 2009, som inte vet någonting om livet,
hade hans bok vid sängen, som favoritbok?

Nej, jag vet inte skillnaden mellan språk och språk.
Fint språk och fult språk.
Jag vill kunna skriva som Sven Nordqvist tecknar Pettson och Findus-böckerna.

När man var liten kunde man sluta lyssna på sagan
för bilderna tog all uppmärksamhet,
man hittade alltid nya detaljer,
fast man läst boken och sett bilderna,
gång på gång.
Små möss med mössor som spelar boll,
nyckelpigor som tvättar och hänger tvätt,
konstiga små gröna filurer som klättrar på stegar
och hissar varandra i rep i Pettsons kök.

Mitt språk är mitt, ditt språk är ditt.
Vi har regler och överrenskommelser om hur det måste vara,
men sedan är det upp till dig vad du vill göra med det.
Vem bestämmer egentligen vem som ska vinna Nobelpris i litteratur?

När jag gick på mellanstadiet var det de
tuffa tjejerna som fick bestämma vem som fick vara med att leka.
Jag fick ofta inte det, jag var för mycket pojkflicka.

Spelade fotboll, slogs och sprang i skogen.
Jag var aldrig populär. Var Strindberg populär när han levde?
Uppskattade man hans böcker då som man gör idag?
Om 100 år, kommer Jens Lapidus vara vår tids Strindberg,
eller Gud förbjude, kanske Liza Marklund vara
2000-talets Selma Lagerlöf?
Vad är fint språk, vad är fult språk?

Jag tror jag var i 10-årsåldern när upptäckte
hur mycket jag tyckte om att skriva.
(Man kan ogilla att läsa och skriva
men kan man välja bort språket,
inte tycka om det, har man något val?)
En av huvudpersonerna i filmen
”Little Miss Sunshine” bestämmer sig för att välja
bort språket och sluta prata.
Dels för att han hatar sin familj
så mycket att han inte vill prata med dem,
men också för att han vill bli pilot och tränar sin disciplin.
Han håller ett tystnadslöfte
och pratar inte med någon på sex månader,
dock använder han ett anteckningsblock för att
skriva ner det absolut nödvändigaste;
”I hate everyone. Everyone”.
Eller ”Welcome to hell”.

Döva och stumma har ett språk,
alla språk har bokstäver och alfabet.
Jag tror att det kan vara svårt att leva om man väljer bort språket.
Jag gick i femman och vi hade en vikarie i svenska.
Uppgiften för lektionen var att skriva en saga.
Jag hade precis sett filmen ”Trollsommar”
och var nog inspirerad av den.
Barnen som var med i den firade midsommar ute på landet.
Min saga handlade om troll som bodde i skogen,
i en grotta. De hade inrett grottan så det var
riktigt hemtrevligt med röda mattor och gardiner,
levande ljus på matbordet och trollmor stod vid
grytan och lagade trollmat medan trollfar
högg ved och sågade utanför grottan.
Trollbarnen var på väg hem från skolan.
Trollbebisen låg i vaggan bredvid den öppna spisen
och det var kanske inte mycket som skiljde denna trollfamilj
från en vanlig Svenssonfamilj.
Jag var oerhört nöjd med min saga när den var färdig.
Jag tyckte den var utmärkt, fulländad.
Vikariens kommentar var att jag var så duktig
på att måla med mina ord.
Det bär jag med mig än idag.
Precis som en konstnär målar skribenter med sina ord.
En skribent, precis som en konstnär måste lära sig teorin
innan han eller hon kan blomstra ut i sin konstnärlighet.
Färglära, grammatik, penselfinhet och syntaxer.
När man har lärt sig reglerna, först då kan man bryta mot dem.

Siv Strömqvist skriver glatt och tillgängligt i Skrivboken att:
Alla måste kunna skriva, alla kan lära sig att skriva.
En skribent skriver för att ta reda på vad han eller hon har på hjärtat.

Jag tror att jag kan skriva.
Allt jag behöver är en plats, en händelse,
en känsla, en dikt.
Pennan går utav sig själv och jag tänker knappt.
Denna underbara inspiration!
Stoffet bär jag på, det kommer till mig, grävs fram.
Papper och penna.
Det är det enda jag skulle ta med mig till en öde ö.
Papper och penna, och en idé.
Sedan är det bara att skriva.
Genom att skriva tänker man säger Strömqvist.
Men samtidigt är skrivprocessen både lust och plåga.
Att skriva innebär att skapa.
En kreativ process.

Denne Lagercrantz igen då; ”När i uppslagsböcker,
litteraturhistoriska översikter eller
i essäer med pretentiösa perspektiv
de klassiska verken omnämns och
kommenteras, som vore de alla författaren
innerligt förtrogna, är det ofta rena skojet,
blå dunster i okunniga läsares ögon”.

Medan Strömqvist gladeligen förkunnar
att alla minsann kan lära sig att skriva
ställer sig Lagercrantz tveksam; ”Kan man lära sig skriva?
Jag förmodar det.”
Han menar att det inte är en medfödd talang,
man kan lära sig alla regler för språket men inte rytmen,
den svåråtkomliga inre organisationen,
en språkets andning!
Något han skriver, som jag kan hålla med om,
är (modifierat) att skrivandet är ett medfött behov.
Han skriver ”för vissa”, jag tror för alla.
Och att det finns situationer då skrivande är
nödvändigt och oundvikligt.

”Det finns folk som skriver för att rädda livet”.
Men vad kom då först?
Dagen och natten, mörkret och ljuset eller språket?
Eftersom Bibeln inleds med att jorden kom först
frågade jag prästen Martin Modeus som svarade att;
Bibeln talar på flera ställen om hur Gud skapar genom sitt ”Ord”.
Ett av de mest kända ställena är Johannesevangeliets första kapitel,
där det står att
”I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud”
och ”Ordet blev människa”.
Det låter ju enkelt.
Då måste alltså ordet funnits innan jorden fanns?
Men vi säger så då, i begynnelsen fanns Ordet.
Ordet finns hos människorna och Ordet är människorna.
Människorna är Ordet.


Litteraturlista
Svenska Bibelsällskapet Bibeln 1917 års översättning av Gamla testamentet
Strömqvist, Siv Skrivboken 1989 Gleerups utbildning AB
Lagercrantz, Olof Om konsten att läsa och skriva 1985 Wahlström & Widstrand