Alla R’n’B-tjejers drottningmoder. Whitney Houston.
Ingen hade undgått rubrikerna från Köpenhamn och Oslo några dagar tidigare;
“Whit…neej” /Publiken gick mitt i konserten” ochsåvidare.
Våra förväntningar var lägre än lägst.
Vilket var synd.
Vi hade köpt biljetter redan i september förra året och var taggade.
När hon kom ut på scenen var hon knappt igenkännlig.
Vi hade köpt biljetter redan i september förra året och var taggade.
När hon kom ut på scenen var hon knappt igenkännlig.
Rund och stel och flåsig och trött.
Jag blev rädd att Whitney skulle göra en Britney. Hon stapplade omkring i alldeles för små kläder,
drog nervöst ner paljettröjan gång på gång, verkade obekväm i lacktights,
wailade krackigt några toner och skrattade lite ursäktande åt sig själv.
drog nervöst ner paljettröjan gång på gång, verkade obekväm i lacktights,
wailade krackigt några toner och skrattade lite ursäktande åt sig själv.
Wailade, hostade, wailade, hosthost, skratt, wail wail.
Plötsligt sa hon att det inte var hon som valt scenkläderna,
det var hennes 10-åriga dotter som ville att hon skulle ha dem,
och kameran zoomade genast in den söta lilla tjejen som satt bredvid scenen.
Whitney hejdade sig själv mitt i ”I will always love you” för att dra upp knästrumporna.
Whitney hejdade sig själv mitt i ”I will always love you” för att dra upp knästrumporna.
Hur skulle detta sluta?
Men så kom hon igång. Hon lät som Whitney. Nästan.
Jag sneglade på mitt personen bredvid mig. Han grät. Floder.
Jag fick också en eller en annan tår tills hon mitt i ”I look to you”
började hosta på nytt, hosthost.
Hon slog sig hårt för bröstet och började om.
Ögonblicket var över.
Det blev aldrig sentimentalt, överdrivet, pampigt och mäktigt a 'la Whitney.
Bara halvvägs. Rösten höll inte. Flåset höll inte,
hon betade av hit efter hit, men glömde ”I’m every woman”.
Hon hostade och wailade sig igenom ”I learned from the best”,
”I wanna dance with somebody”, ”My love is your love”
så snabbt och sluddrigt att jag inte hann uppfatta låtarna
och de försvann lika fort som de kommit.
Whitney gick in backstage och lät hennes brorsa sjunga en Motown-klassiker under tiden.
Back-up sångerskorna sjöng Whitneys ”Queen of the night” bättre
än Souldivan själv under tiden hon var inne och bytte om.
Hosthost
Publiken var hypad, skrek "I LOOOOVE YOU WHITNEY!"
Whitney själv var lågmäld, svarade "I love you too Stockholm…"
Det var mycket "I love you Stockholm, it’s been a while,
but I love you, I still love you".
Mellansnack som var så svamligt, namedroppande, stammande och upprepande att jag fick känslan att hon var full alternativt crackad.
Michael Jackons tributen en bit in konserten var en fin gest.
Om hon inte sjabblat bort den med oförståeliga fraser om vad han betytt
och den (improviserade?) sången som hon vördandsfullt dedikerade The King of Pop.
Det hade varit fint.
Om man hade förstått vad hon sa.
Den äldre mannen på raden framför mig stampade takten.
Med kryckorna.
Ja, det var sannerligen en salig blandning människor
som hade tagit sig till Globen denna afton.
I baren satt mest kortklippta truckflator med ölkannor,
dressade schlagerbögar med rosévin i glas.
I toalettkön småtjejer med för mycket smink
och väldigt, väldigt många medelålders vita män.
Jag vill inte komma ihåg henne så här.
Jag vill komma ihåg henne som den som den hon var i ”A preacher’s wife”.
Övernaturlig, ouppnåelig. Whitney är stor för mig, och hon har alltid varit det.
Supervacker, supersmal, superdiva.
Inte en alkoholiserad tant med uppblåst mage och puffkinder.
I reklamannonsen för turnén ser hon ut som en grekisk gudinna.
Så vill jag minnas henne.
