21 February 2012

Ett bipolärt hjärta

Nu har den äntligen kommit ut, min text om Rebecca, för tidningen Revansch.

1329769562851

När Rebecca Anserud var 15 år blev hon sjuk i djup depression. Efter ett par månader i nedstämdhet fann hon sig själv liggande under ett skrivbord, däckad av sprit och hotade sin mamma att hon skulle ta sitt liv. Polisen kom och hämtade Rebecca, hon blev tvångsvårdad och placerad i fosterhem. Under gymnasiet hamnade Rebecca i en hypoman fas under sex månder, gick ner 16 kilo och fick MVG i nästan alla ämnen. Hela lägenheten var fylld med lappar där det stod DISCIPLIN. När hon var 20 år fick hon diagnosen bipolär sjukdom.

Under årens lopp har Rebecca varit inlagd på olika slutna psykiatriska avdelningar 17 gånger. Hon har genomlidit depressioner, ECT, psykoser och manier.

Idag arbetar Rebecca som ambassadör för Handisams projekt (H)järnkoll, sitter i RSMH:s styrelse i Umeå, har sitt egna företag ”Ett bipolärt hjärta” och precis släppt boken med samma namn. Och hon är bara 24 år.

Det var på nyårsafton 2009/2010 som Rebecca bestämde sig för att planera sitt liv. Hon öppnade ett word-dokument på datorn och skrev 1. Föreläsa om bipolär sjukdom 2. Skriva en självbiografi. Hon visste inte att det samma år skulle bli verklighet.

Det var en kompis till Rebecca tipsade henne om (H)järnkoll och hon skickade in en spontanansökan. Ett par veckor senare blev hon antagen som ambassadör och det var startskottet för en karriär som föreläsare och författare.

– Jag tänkte skit samma, det är väl en cool grej med (H)järnkoll, säger Rebecca.

Och det blev det. Ansökan var startskottet för en karriär som både konsult, föreläsare och författare. Efter ett uppslag från Handisam med en intervju i DN kontaktade SVT Rebecca och ville att hon skulle vara med i premiärprogrammet av ”Inferno”, ett tv-program om psykisk ohälsa, som visades både på SVT och Kunskapskanalen.

Men även ett bokförlag ringde och frågade Rebecca om hon ville ge ut en bok om sin historia. Hon skrev 20 sidor inför mötet med bokförlaget och de satt i flera timmar och pratade om hennes liv. Hon gick därifrån med bokkontraktet i handen.

– De var nog både fascinerade och skrämda av min historia. De tyckte att det var spännande, och viktigt att berätta om psykisk ohälsa, säger Rebecca.

Skrivandet beskriver hon som en slags terapi, som den psykiatriska vården aldrig gav.

Att öppna sig och våga berätta var ett stort steg för Rebecca. Först fick bara hennes allra äldsta barndomsvän och hennes extramamma veta att hon hade en psykiatrisk diagnos.

– Det berodde väl främst på medias bild av ”den psykiskt sjuke”, som en total galning. Jag ville inte att kompisar och andra skulle tro att jag var annorlunda och konstig för att jag hade en psykisk sjukdom. Så jag ljög. Jag lindade in mig i lögner överallt, sa att jag jobbade på Hemköp. När farfar skulle skjutsa mig till sjukhuset så fick han släppa av mig bakom huvudentrén. Jag ville inte att han skulle veta.

Den första föreläsningen som Rebecca höll i var för ett gäng sjuksköterskor som skulle examineras.

– Jag var jävligt nervös. Jag berättade för dem om att jag bestämt mig för att inte ta mitt liv och jag grät. Men efteråt var jag uppspelt och glad. Jag vågade! Det var då jag insåg att det här var min grej, någonting som jag skulle kunna hålla på med i flera år.

En annan positiv sak med att bli ambassadör för (H)järnkoll var de andra ambassadörerna.

– Vi är ett gäng som bryter tystnaden tillsammans, vi går allihop emot samhällets normer. Dels kände jag att jag inte är ensam, och dels inspirationen som de alla gav.

Det var Rebecca själv som kom underfund med vilken sjukdom hon led av. När hon var 19 år läste hon psykologi på Komvux och kom över en bok om bipolär sjukdom. Det var då hon insåg att det var det hon hade. Ingen läkare hade påtalat det innan.

– Jag googlade och letade mer information om bipolär sjukdom. När jag förstod att det är det jag lider av gjorde det ont i själen, att veta att jag lider av en kronisk psykisk sjukdom.

Idag mår Rebecca bättre. Skoven är mer stabila men hon lider fortfarande av panikångest. Det som hjälper henne är att berätta om hur hon mår, att låta folk veta och sprida kunskap om psykisk sjukdom.