When In The U.K...

You can find me and my texts/pictures on the online magazine Made In Shoreditch      :)

Vi som stod kvar.

Jag har inte gråtit idag. Det är tredje dagen och tårarna har tagit slut.

Sorgen sitter nu i ryggen, axlarna, under ögonlocken och i armarna. Tinningarna och pannan. 

Två osynliga händer trycker ner mina axlar och det värker i bröstet. Jag är arg.

Hon valde bort oss. Det är så jag känner. Att hon valde bort sitt lidande kan jag förlåta.

Men att hon valde att ta steget och hoppa från balkongen. Det kommer jag aldrig att kunna förlåta. Eller förstå. 

Jag kommer aldrig att acceptera eller förstå eller förlåta eller förlika mig med tanken på att hon inte ville vara vår mamma, barnens mormor, 

så många personers älskade vän och patienters trygga doktor.

Jag vill hata henne. Jag vill hata det hon har gjort. Men nu är jag bara tom. Jag känner ingenting. Jag har bara ont. 

Tårkanalerna har slutat att fungera och ångesten brer sig som ett svart täcke i mitt bröst. 

Den är som en varm och obehaglig känsla som vill äta mig och bankar inifrån. 

Jag kan inte hata någon som jag älskar så mycket.

Vi pratade i telefon dagen innan. Det var mors dag i England och jag antog att det var det i Sverige också. 

Jag satt i en park med mina kollegor, vi hade precis slutat jobba och vi drack vin, pratade snusk och skrattade. 

De skrattade mest åt hur roligt de tyckte svenska lät.

Mamma verkade arg och irriterad och sa att hon skulle på middag hos sin syster. Jag hörde på hennes röst att nu var det något speciellt. 

Jag tror till och med att jag tänkte att nu, nu kommer hon att ta livet av sig. 

Men jag orkade inte säga något då utan sa bara att det var mors dag här och att jag ville önska henne en glad mors dag även fast det inte var det i Sverige. 

Jag avslutade samtalet ganska snabbt. 

Det var dålig mottagning och jag sa att jag ringer dig imorgon. 

Jag orkade inte... 

Klockan 11.20 måndagen den 31 mars 2014 låg jag i min säng på 151 Southampton Way och sov. 

Jag hade jobbat fjortontimmarspass torsdagen och fredagen, hela helgen och däremellan druckit vin. Jag var bakis och trött. 

Jag vaknade till vid 17.00 och såg på telefonen att jag hade ett missat samtal från min syster. 

Min första tanke var att nu är mamma död.

Jag satte mig upp i sängen och ringde min syster på Viber, inget svar. Panik. 

Jag ringde på vanliga telefonen men fick inget svar där heller så jag ringde min bror, sedan min äldsta syster, sedan min syster som bor i Norge. 

Till slut ringde L upp.

- Sitter du ner? Är du ensam?

Hon behövde inte säga nåt mer men sa:

- Mamma är död.

Det enda jag svarade var 'jaha'. Tror jag. Det enda jag tänkte var 'jag vet'. Tror jag.

- Men jag har inga pengar att åka hem för, sa jag.

- Pappa sätter in pengar åt dig, sa L.

- Nej, nej jag har redan lånat så mycket det går inte, hörde jag mig själv säga.

När vi lagt på skrek jag rakt ut.

Klockan 11.20 måndagen den 31 mars 2014 hade min mamma bestämt sig. 

Hon gick en trappa upp, från sin lägenhet till våning tre, och hoppade från balkongen. 

För de flesta var det en vanlig, fast ovanligt grå, måndag i Stockholm den sista mars. 

Mamma hade städat lägenheten och köpt snittblommor.

När jag landade på flygplatsen möttes jag av en stor reklamaffisch med en leende Julia Roberts. 

Det var sommar och grönt bakom henne och hennes klänning var vit eller ljust rosa. 

Hennes perfekta tänder var inramade av hennes perfekta mun.

"La vie est belle" stod det till höger snett ovanför hennes huvud.

Det enda jag kände var, näe Julia, livet är inte alltid vackert.

Det är avskyvärt, vidrigt smärtsamt och fult. Och det gör ont. Det är inte sommar och jag har ingen vit ljusrosa klänning på mig. 

Min mamma är död och hon kommer aldrig att komma tillbaka till mig. Jag kommer inte att kunna ringa min mamma och berätta hur jag har det i London. 

Jag kommer aldrig att kunna ringa och berätta för min mamma att jag har förlovat mig, att jag är gravid och hon ska bli mormor igen. 

Jag kommer aldrig att kunna berätta att jag fått ett drömjobb, bor i ett vackert viktorianskt hus med min pojkvän som jag älskar.

Jag kommer inte att kunna ringa och berätta att jag är ledsen och behöver henne.

För nu finns hon inte.

Inte ens det kommer jag att kunna berätta. 

Att jag har förlorat den person som var allra viktigast för mig.

Vi hade en minnesstund i kyrkan. Min moster var redan där och mina kusiner också. 

Jag hade inte gråtit för jag var bara kallsvettig och mina tårkanaler hade torkat ut.

Men då grät jag. Bottenlöst. Ändlöst och gränslöst.

Mamma pratade ofta om Gud och ibland blev vi ovänner för jag känner mest att han bara är en fantasigubbe, som en Jultomten för vuxna. 

Jag vet att hon i slutet brottades med sin religiösa övertygelse och jag blev väldigt irriterad när en av prästerna läste upp en text på ett vykort som mamma hade skickat till en vän.

Den hette "Fotspår i sanden" och handlade om en man som gick på en strand tillsammans med Gud och såg bilder från sitt liv.

Det var ständigt två par fotspår efter dem i sanden, men mannen upptäckte att vid vissa tillfällen i hans liv, vid de svåra och tunga perioderna, var det bara ett par fotspår.

Mannen tyckte att det var märkligt och frågade Gud: Varför lät du mig gå ensam när livet var svårt och tungt?

Gud svarade: Jag lät dig aldrig gå ensam, de fotspår du ser, då jag bar dig.

Så varför bar inte Gud mamma när hon hoppade? Varför fångade han henne inte?

Varför lyssnade hon inte på sina egna ord, utan skickade dem bara uppmuntrande till sina vänner?

Dagen efter träffade vi de två prästerna som mamma ville ha på begravningen. 

Vi satt runt det runda bordet med små kaffekoppar och tre sorters kakor på ett fat. 

Nu skulle vi alltså prata om mamma. Vem hon var, vem hon hade varit och vad som hade hänt.

Inte bara den sjuka mamma de två senaste åren, deprimerad, nedbruten, ständigt i smärta och ledsen, utan den hon var innan. 

Bullmamman som alltid tog sig tid för man, fem barn, villa, landställe och rabatterna, vänner och patienter. 

Alltid brunbränd, söt och redo att lyssna och hjälpa till. 

Den starka fantastiska kvinna, maka, mamma, dotter, syster, doktor hon varit mesta delen av sitt liv. Den som vi ville komma ihåg.

Hennes avskedsbrev och kalender låg på det runda bordet bredvid kaffekopparna och kakfatet. 

På onsdag skulle hon träffa M, på tisdag skulle hon till kyrkan och söndagen innan hade hon varit kyrkvärdinna. 

Måndagen den 31 mars var tom i kalendern.

Jag har samlat alla foton jag kan hitta på mamma. När hon var ung och leende, gravid, nygift eller utomlands på stranden. 

Hon var så vacker. Brunt axellångt hår, ofta i två flätor.

För mig har det fortfarande inte hänt.

Min mamma ligger på sjukhus för hon är ledsen och har gjort sig illa.

När hon kommer hem ska jag berätta för henne hur besviken hon gjort mig men att jag älskar henne villkorslöst och att det är okej men att hon måste lova att inte göra om det. 

Precis som hon gjorde första gången.

Solen lös starkt på den fjärde dagen. Ingen snö, varmt på läsidan av huset och småblommor som knoppade. 

Jag älskar våren men idag var solen och blommorna och känslorna ett hån.

Fröken ringde T och sa att N var ledsen och ville gå hem. Det var ju onsdag och på onsdagar skulle mormor komma och hämta på sexårs, 

de skulle äta glass och sen gå hem till Roslagsgatan och äta pannkaka med för mycket sylt.

Kan man vara arg på någon som inte finns? För när hon fanns så fanns det ju ilska. 

Ilska över första gången, irritation över en depression som aldrig gick över och över de förvirrade tankarna som inte gick att prata förstånd med.

Jag kommer aldrig att kunna ge min mamma tillbaka allting hon har gett mig. 

Min fina lilla mamma, jag ville sitta med henne i solen i sommar, 

hur dåligt hon än mådde och berätta att jag mår bra nu och nu ska jag stötta dig så som du har stöttat mig under alla mina långa svåra sjuka år. 

Min solvarma fina lilla mamma med det trasiga oknäppta randiga linnet och röda jeansshorts. 

Med jord under naglarna och sololja som luktade Nivea. Min mamma luktade alltid Nivea.

Det är den sjunde dagen och jag tror fortfarande att det inte har hänt. 

Snart kommer mamma att komma tillbaka och säga förlåt, men jag kommer fortfarande att vara arg för att hon har gjort mig så orolig. 

Sedan kommer vi att gå och äta, kanske indiskt, och gå hem och jäsa på soffan. 

Kunde hon inte väntat till sommaren? 

Kunde hon inte ha väntat till syrenerna blommade och fåglarna sjöng? 

Då hade hon kanske ångrat sig och låtit mig, av alla, visa att hur svart grått och deprimerande livet än kan vara så kommer det att blomma, 

det kommer att bli ljusare och du kommer att vilja leva igen.

Kan man dö av hjärtesorg?

Hur mycket sorg orkar ett hjärta bära?

Jag kommer att leva mitt resterande liv i en ändlöst djup sorg.

Det finns inget mer att säga nu för allting är redan sagt. Och om det finns något så är det ändå försent. 

Det har gått mer än en vecka och jag lever i ett tomt vakuum.

Jag sover när jag är trött, jag äter när jag är hungrig och jag tittar inte ens på klockan för tid spelar ingen roll. 

Sorgen bryr sig inte om jag sover för länge på morgonen eller mitt på dagen. 

Sorgen struntar i om jag har börjat röka igen.

Samtidigt tänker jag att jag ändå känner mig glad och den känslan är tvådelad.

Mina skov i min bipolaritet är mer stabila och jag har inga självmordstankar längre.

Det är dels vad jag vet att mamma hela sitt liv önskade åt mig och dels en skuldkänsla att hon inte kunde få känna sig lycklig. 

Jag vet inte om hon någonsin verkligen var lycklig.

Jag vet iallafall att mitt liv inte ska sluta dramatiskt och olyckligt.

Jag tänker ta för mig av allting och lite till. Jag tänker sitta i solen med paraplydrinkar, jag tänker äta god mat, se på konst, skriva, 

lyssna på musik och med överdriven aptit sluka allt som livet kan och har att erbjuda. 

Jag tänker leva mitt liv till det yttersta och göra exakt det som faller mig in. 

Ingen ska få säga till mig hur jag ska må eller bete mig för jag tänker njuta i varenda andetag.

Det vet jag att min mamma ville för mig.

Det är den tjugoförsta dagen. Det är påsk, solen lyser och vädret på nyheterna sa att det ska bli 18 grader idag. 

Jag kommer aldrig att kunna ge dig vad du har gett mig mamma.

Varför gav du mig inte chansen att ge tillbaka? Nu finns det inga ord.

Det finns inget hopp och inga förklaringar. Det finns bara ändlös sorg. 

Förtvivlan och avgrundslös bottenlös ledsenhet.

Ibland tänker jag att det är skönt. Men det får man inte säga högt. 

Det är skönt att inte behöva vara ständigt orolig när hon inte svarar i telefonen, 

det är skönt att slippa den ständiga oron att nu, snart kommer jag att få ett samtal om att nu är hon död och det är skönt att hon äntligen får slippa sitt eviga lidande. 

Det är en skamfull lättnad.

Den tjugoandra dagen hade vi begravningen. Den var enkel och vacker. 

Det var ljust i kyrkan, kistan var vit med en stor bukett sommarängsblommor. 

Jag hade inte kunnat äta på förmiddagen men tagit tre tabletter lugnande och druckit hysteriska mängder kaffe.

Jag klarar inte av att ha döden så nära inpå, men nu skulle jag vara den starka systern.

För att klara av att inte bryta ihop och gå sönder av sorg behövde jag ett skydd mot omvärlden. 

Gråta är okej, men inte att skrika, slå vilt omkring sig och vilja lägga sig där i kistan själv. 

Inte framför en kyrka full av anhöriga, släkt och vänner. 

Det passar sig inte.

Vi satt längst fram. Vi höll armarna om varandra. Jag flög och flöt på ett täcke av benso. Jag tittade på fotot som stod på kistan. 

Mamma, brunbränd med kort page tittar upp mot skyn som om hon inte visste att hon blev fotad. Hon var i Italien. Hon såg frisk ut.

Är det hon som ligger i kistan? Hur vet vi att det är hon? Det kanske är någon annan.

Hur ser hon ut? Har hon fått frid, eller bara försvunnit. Jag hoppas att hon mår bättre nu. 

Prästens fru läste upp en dikt jag valt, ”Funeral Blues” av W.H Auden.

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,

min arbetsvecka och min söndagströst,

min dag, min afton, mitt tal, min sång;

jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.

Montera ner molnen och ta isär solen sen,

sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;

ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

------------------------------------------------------
Det är dags att prata om den rosa elefanten.

Varje år dör cirka en miljon människor av självmord i världen. 
Det är ungefär en död var 40:e sekund (Världshälsoorganisationen, WHO)

Självmord är den tredje största dödsorsaken i åldern 15-44 i världen. 
Det är den näst största dödsorsaken i åldern 10-24 (Världshälsoorganisationen, WHO)

Självmord i Sverige var 1523 personer varav 1072 män och 451 kvinnor 
(NASP – Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa 2012)

I Stockholms län tar cirka 300 personer sitt liv varje år. Det är ett människoliv varje dag sex dagar i veckan året om (spesistockholm.se)

Det sker cirka 15 000 självmordsförsök i Sverige varje år. Av dessa personer är det ungefär hälften som söker hjälp. 
Den vanligaste orsaken till att man inte söker hjälp är skamkänslor. De flesta som dör genom självmord är deprimerade. 
Depression är en behandlingsbar sjukdom som vem som helst kan drabbas av. Ett självmord är inte en självvald död (spesistockholm.se)

For Nothing Now Can Ever Come To No Good.

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Låt flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Hon är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Hon var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
för från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

♥ BREDÄNG ♥

 

01.05 minuter in i programmet berättar jag varför Bredäng är bäst.

(OBS! Det är EJ ett järnkors jag hade med mig!)

   

                         

                  

  

                                               

happy_girl_83

På torsdag åker jag till Paris med ett antal av de personer jag älskar mest i hela världen.
Jag har fått praktik på ett asgrymt förlag och ska transkribera intervjuer till Tomas Di Levas självbiografi med en av Sveriges tyngaste journalister.
Jag är glad.
                   
           
         
   

Tema: Anhörig

I nya numret av Revansch har jag intervjuat AnnaLena vars dotter har varit mycket svårt sjuk och haft självskadebeteende.

Läs AnnaLenas historia här.

         

AnnaLenas dotter Hannah flyttade till USA med sin pappa när hon var 13 år. Efter ett par månader förstod AnnaLena att någonting var fel, väldigt fel.

Hannah fick diagnosen PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, strax innan hon fyllde 14 år.

– När hon var i USA blev saker mer och mer konstiga, det var svårt att få kontakt med henne och jag förstod att någonting inte stämde där borta. Jag var orolig även innan hon åkte iväg med sin pappa, eftersom han själv inte mådde bra och var ur balans, säger AnnaLena.

Under månaderna före avresan till USA hade AnnaLenas före detta man trakasserat och spionerat på henne, på grund av deras separation och för att hon hade träffat en ny man.

AnnaLena beskriver sin före detta man som något av en Dr Jekyll och Mr Hyde. Under stress kunde han bli en vidrig, sadistisk person som det inte gick att kommunicera med.

– Han förvrängde allt jag sa, attackerade mig psykiskt och fysiskt, spottade mig i ansiktet och kallade mig hora. Men jag visste att han älskade sina barn. Att han skulle skada Hannah hade jag aldrig en tanke på.

AnnaLena kände att hon inte hade några grunder för att säga nej när Hannah sade att hon ville flytta med sin pappa till hans hemland. Hon hade varit mobbad sedan tredje klass och ville byta skola, dessutom skulle de bo hos hennes snälla farmor.

Men efter fyra månader fick AnnaLena reda på att socialtjänsten i USA fått in en anmälan från Hannahs skola om misshandel hemma och att en utredning pågick.

– Hannah var livrädd, henne fick de inte ett ord ur. Hennes pappa bara ljög, men tack vare anmälan och samarbete med myndigheterna fick jag hem henne till slut och då märkte jag direkt att hon inte mådde bra. Men jag hade inte en tanke på att hon kunde bli sjuk på det här sättet.

När Hannah hade varit hemma ett tag berättade hon att hon hörde sin pappas röst i huvudet. AnnaLena kontaktade BUP som gav Hannah diagnosen PTSD. Symptomen var till en början lindriga; hon hade mardrömmar, flashbacks och panikångest men det var fortfarande hanterligt och hon kunde sköta sin skolgång. Men i början av 2006 blev Hannah svårt sjuk.

– Hon hade konstant kraftig huvudvärk och var totalt utmattad. BUP sa att det berodde på hennes genomlidna trauma och att hon hade utvecklat en depression. Jag hade ingen som helst erfarenhet av psykiska problem, så jag tänkte att hon får några tabletter så blir det bättre, säger AnnaLena.

Hannah led av en svår depression och började med terapiformen EMDR, Eye movement desensitization and reprocessing, för att bearbeta sina svåra trauman. AnnaLena berättar att det var tur att hon inte visste då vad som skulle komma.

– Hade jag vetat vilket helvete vi skulle behöva gå igenom de kommande åren, så hade jag inte orkat.

Under många år led Hannah av svåra ångestattacker, vanföreställningar i form av syner och röster och ett allvarligt självskadebeteende. Hon skar sig, hällde kokande vatten över sitt ben, försökte strypa sig själv och gjorde flera självmordsförsök som slutade på sjukhus. 2007 hade hon fått diabetes typ 1 vilket gjorde att hon hade tillgång till insulin som hon i kombination med tabletter använde vid självmordförsöken.

Under terapin började psykologen nysta i Hannahs minne och det framkom då att hennes pappa hade gjort henne illa så länge hon kunde minnas. Det tidigaste minnet Hannah hade var från treårsåldern. Hennes pappa hade tvingat henne att göra saker som att lyfta upp en katt i svansen och att gå in i grannens trädgård för att plocka deras blommor, och sedan skälla ut henne och berätta för henne hur dum och värdelös hon var och att ingen någonsin skulle älska henne.

– Det var sjuka, sadistiska saker som han hade utsatt henne för. Mest psykiskt, hot och kränkningar, men även fysisk misshandel. I USA hade Hannah levt under dödshot. Hennes pappa hade flera gånger antytt att han kunde döda henne och vid ett tillfälle kom han in i hennes rum mitt i natten och riktade ett vapen mot hennes huvud. Hon hade levt som gisslan i en krigssituation och varit beredd på att dö, närsomhelst.

Misshandeln hade pågått under hela Hannahs barndom, bakom AnnaLenas rygg. Hannahs pappa hade gett henne pengar för att inte berätta om slagen och sparkarna. För AnnaLena blev sanningen en svår chock.

- Första gången jag märkte att Hannah inte mådde riktigt bra var en sommar, hon var fyra år och vi var i Skåne. Jag minns att jag tänkte att det är någonting med henne som inte är bra, hon verkar inte glad. Jag visste ju inte vad som pågick. Men det var inte förrän hon blev sjuk som tonåring och fick behandling som sanningen kom fram.

AnnaLena menar att som nära anhörig har hennes dotters sjukdom påverkat alla aspekter av hennes liv. Under fem-sex år levde familjen i ett kaos, en konstant kris där hon själv var nära att gå under flera gånger. Hannah har en lillebror som också han påverkades av sin storasysters lidande.

– Jag kommer ihåg hans ansikte en gång efter att han hade sett Hannah sitta i en blodpöl på golvet i badrummet. En annan gång hängde han i hennes ben och skrek när hon försökte hoppa från ett fönster. Hur jag än försökte gick det inte att skydda honom från svåra upplevelser.

– När han var mindre sa han inte så mycket men när han kom upp i tolvårsåldern började han fråga om Hannah och om vad som hänt henne. Min strategi har varit att svara ärligt på hans frågor utan att pracka på honom för mycket. Det är många jobbiga och dramatiska saker som han också har fått uppleva.

När Hannah hade varit sjuk i ett par år började hon skifta personlighet i de stunder då hon mådde som sämst. Hon vände sig då emot AnnaLena med aggressivitet och kunde gå på i timtal om vilken dålig person hon var. Ett återkommande tema var att AnnaLena var värdelös som mamma och aldrig borde ha skaffat barn.

– Jag kunde hålla mig lugn i några minuter men sedan började jag brytas ner av smärta och förtvivlan och stod inte ut längre. I stället började jag skrika tillbaka och försvara mig och det var efter sådana gräl som Hannah gjorde sina självmordsförsök.

– Det var särskilt plågsamt att hon sa de där sakerna eftersom jag kämpade så fruktansvärt hårt hela tiden för att hjälpa henne. Även om jag suttit vid hennes sängkant och tröstat henne tills jag var totalt utmattad kunde hon gå på om hur självisk jag var, hur jag bara tänkte på mig själv.

AnnaLena beskriver hur hon förtvivlat försökte få en förklaring till sin dotters beteende av experterna på BUP, utan resultat. Året innan Hannah fyllde 18 gjordes en utredning för att fastställa hennes diagnoser. Både AnnaLena och Hannah själv misstänkte att hon kanske hade borderline.

– Men när vi frågade om detta vände de bort ansiktet och ville inte diskutera saken. Det enda vi fick veta var att BUP inte sätter sådana diagnoser.

När Hannah fyllde 18 år fick hon inom två månader just den diagnosen (som mer korrekt kallas Emotionellt Instabil Personlighetsstörning). Det kom som en stor lättnad för dem båda eftersom det förklarade en stor del av de svåra problem som de hade haft i sin relation.

AnnaLenas råd till andra anhöriga till personer med psykisk ohälsa är att vara försöka vara så öppen gentemot omgivningen som man kan och att försöka ta hand om sig själv så gott det går. Hitta någonting som man mår bra av, och våga be om hjälp.

– Det är samtidigt viktigt att förlåta dem som inte kan hjälpa, jag tror att människor ger det de förmår. Jag har haft tur med min fantastiske särbo, som stöttat mig genom alla dessa år, och förstående arbetsgivare och kollegor.

– Mitt råd är att försöka upprätthålla ett normalt liv. Gå till jobbet och försök behålla en vanlig vardag. Sjukskrivning kan bli nödvändigt men jag tror att det är bra om man kan undvika det, säger AnnaLena.

Trots alla svåra år bearbetar Hannah sitt trauma och AnnaLena vill tro att livet går i en riktning mot det bättre. Hannah är mer stabil och bor nu med sin pojkvän, och hon har slutat skada sig själv sedan ett år tillbaka.

– Jag brukar trösta mig själv genom att tänka att både Hannah och jag faktiskt har blivit klokare av allt vi gått igenom. Vi har en hel del att ge till andra omkring oss.

Molly Sandén för Friends Magazine

 

       

Namn: Molly Sandén

Ålder: 20

Familj: Mamma, pappa, bonusföräldrar och systrarna Frida och Mimmi

Bor: Stockholm

Gör: Sångerska, aktuell som Friends första ambassadör. Nya hemliga projekt utanför musiken väntar.

Fritid: Träna, umgås med några få, nära vänner och familj. Hobby och jobb flyter ihop.

Livsdröm: ”Att få uppleva och resa så mycket som möjligt. Jag vill ha fler utmaningar i livet, ta alla chanser och leva efter mottot ingenting är omöjligt”.

 

Friends nya ambassadör Molly Sandén har inte haft en lätt väg till framgång. När hon var yngre och började på en kvällskurs i dans fick hon kommentarer om sin vikt och blev kallad gris. Hon upplevde blickar och en iskall mobbning som drog ner hennes självförtroende till botten. I dag har Molly lärt sig att hantera taskiga kommentarer bättre. Som ambassadör för Friends vill hon hjälpa till att förändra barn och ungdomars sätt att tänka om sig själva.

Vi sitter i eventbolaget Reliables lokaler i Gamla stan. Bordet framför oss är dukat med bullar, kakor, godis och frukt. Två ljus står tända, det luktar kaffe och stämningen är avslappnad. Molly som är på gott humör berättar att hon förutom att bli Friends ambassadör ska hon snart åka till Sydafrika för att öppna en musikskola för barn och senare flytta till Los Angeles i tre månader för att spela in nya låtar.

När Molly började Kungsklippsskolan i Stuvsta utanför Stockholm var hon väldigt olik den tjej som sitter framför mig i dag.

– I lågstadiet var jag en pojkflicka, jag hängde bara med killar och var väldigt tävlingsinriktad. Jag skulle alltid visa att jag var tio gånger bättre, starkare och snabbare än killarna och jag brydde mig inte alls om hur jag såg ut.

Men när Molly i fjärde klass bytte till musikskolan Adolf Fredrik förändrades allt. Istället för att spela fotboll med killarna började hon att sjunga och dansa och klassen bestod mest av tjejer. Nu var Molly dessutom med i Lilla Melodifestivalen för första gången och med den ökade uppmärksamheten märkte hon snabbt av avundsjukan hos andra.

– Jag var aldrig den populära tjejen i klassen, men jag har alltid haft vänner och har aldrig känt mig utanför. Men efter Lilla Melodifestivalen började jag backa ganska mycket, för jag ville inte ha uppmärksamhet. Både i mellanstadiet och även senare i gymnasiet fick jag höra att jag tog för mycket plats och jag ville inte att det skulle verka som att jag skröt.

Molly undvek att prata om sången och musiken med sina kompisar utan höll det för sig själv. Hon kände att det var inpräntat i henne att hålla tillbaka och ville inte att omgivningen skulle tycka alltför bra, eller dåligt om henne.

– Jag ville inte sätta på mig en viss tröja som kunde sticka ut. Jag ville vara mittemellan.

Är du rädd för kritik?

– Inte i dag, men jag var det då. Förut vågade jag inte ta ut svängarna lika mycket, men i dag vågar jag vara mig själv till hundra procent.

Det var när Molly i högstadiet började på en kvällskurs i dans utanför Adolf Fredrik som hon började få kommentarer om hur hon såg ut och om sin vikt. Hon gick till danslektionerna en timme innan så att hon fick vara själv i omklädningsrummet för att byta om. Hon kände sig otrygg och osäker. Först för att hon själv tyckte att hon var dålig på att dansa, sedan för att de andra eleverna utsatte henne för trakasserier.

– Jag fick blickar och blev utfryst. När vi skulle dela upp oss blev jag sist vald, så jag har känt på ångesten att inte vara trygg i sin kropp. Någon sa att jag såg ut som en gris. Det var då jag började känna att jag inte ville sticka ut, så att folk inte skulle ha någon anledning att hacka på mig. Jag har aldrig känt mig trygg i min vikt, förrän min medverkan i Let’s dance. Där hände det mycket.

Vad hände i Let’s dance?

– Let’s dance gav mig en vinst som jag inte hade förväntat mig. Från att dans hade varit så mycket ångest för mig till att få ett självförtroende. Jag kommer kanske aldrig att ha någon danskarriär men jag har fått ett nytt sätt att tänka om mig själv .

Molly fick utstå mycket kritik om sin vikt under sin tid i Let’s dance, framförallt på nätet. Det slutade med en artikel i Aftonbladet där det skrevs att Molly blev mobbad för sin ”övervikt”.

– Jag satt och grät i två dagar när jag läste det, men samtidigt fick jag mycket stöd och positiva kommentarer, brev och mejl från både vuxna och barn. Det fick mig att må bättre och tänka på ett nytt sätt. Vad är jag för förebild om jag går runt och ser ner på mig själv? Det var då jag bestämde mig för att aldrig mer klanka ner på min kropp, eller mig själv. Det ögonblicket som jag insåg det var helt magiskt, jag önskar att alla kunde få en sådan självförtroendekick!

Tidigare erfarenheter

Molly har lång erfarenhet av att aktivt engagera sig mot mobbning. Hon blev utnämnd till kompisstödjare redan i första klass. Hon var hemma sjuk en dag när hennes fröken ringde och sa att hon hade blivit utvald till klassens kompisstödjare. Molly berättar att hon gick på utbildning och sedan var den som utstötta kunde komma till. När hon sedan bytte skola till Adolf Fredrik i fyran fortsatte hon att vara kompisstödjare.

– Adolf Fredrik var som en skyddad värld för mig. Så jag har haft tur och sluppit mobbning i skolan. Men jag kommer ihåg att matsalen var jobbig. Om jag tog en tallrik mat och inte kände någon som satt och åt kunde jag ställa ifrån mig tallriken och gå, hellre än att sätta mig och äta själv.

I dag sker mobbning inte bara i skolan, utan följer med elever hem.

Molly tror att mobbningen på nätet blir allt vanligare och hon har själv utsatts för många kränkande kommentarer. Hon har flera tusen fans och följare på Facebook, Twitter och Instagram. Men av hundra positiva kommentarer kan hon ändå komma ihåg den enda negativa, elaka kommentaren.

– Förr blev jag jätteledsen. De kränkande kommentarerna kommer hela tiden, men det som är häftigt nu är att jag har så många fina människor som försvarar mig. Det är så fint att andra bryr sig, och de elaka kommentarerna har jag helt och hållet slutat bry mig om.

– De som skriver elaka saker är ändå personer som jag inte vill ha i mitt liv eller vill lägga någon energi på. Problemet ligger ju egentligen hos dem själva. Jag tycker synd om dem som kommer med konstiga utläggningar om min vikt, längd och storlek. Om man måste trycka ner någon annan för att själv må bra, då mår man ju inte bra i sig själv.

Och nu är Molly Sandén Friends nya ansikte utåt, som första ambassadör.

Ledorden för ditt ambassadörskap är förebildskap, mod och civilkurage. Hur känns det?

– Det är jättehäftigt! Att få vara en förebild är den finaste komplimangen jag kan få. Jag hoppas verkligen att jag kan vara med och göra skillnad. Musiken hjälpte mig att må bra, så jag hoppas att jag kan hjälpa till och förhindra att andra mår så dåligt som jag har gjort.

– Jag är inte perfekt och jag är ingen perfekt förebild men jag vill att folk ska se på mig som en vanlig tjej med fötterna på jorden, med bra åsikter och värderingar. Man behöver inte vara pinnsmal för att lyckas och bli framgångsrik.

Hur kändes det att få frågan om att bli ambassadör för Friends?

– Friends har hängt med ända sedan jag först blev kompisstödjare så det kändes självklart att tacka ja. Om jag som ambassadör kan hjälpa en enda person att få ett bättre självförtroende och slippa gå igenom det jag gick igenom så är det värt det.

Vad kommer du att göra som ambassadör?

– Jag kommer att dela med mig av att jag har mått dåligt själv, varit osäker och fått elaka kommentarer. Jag har gått igenom tuffa perioder, tvivlat på mig själv och mått väldigt, väldigt dåligt. På det sättet vill jag vara ett levande bevis på att trots att man går igenom jobbiga saker så kan man komma dit man vill. Jag vill visa att jag inte är perfekt och glamourös som det kan se ut som på tv och i tidningar.

– Jag vill hjälpa andra genom att säga: var den du vill vara. Var dig själv, för det finns bara en du. Du ska inte behöva låtsas vara någon annan för att passa in i kompisgänget, för de kommer inte att finnas där för dig när du mår dåligt. Det viktigaste tycker jag är att vara den som man vill att andra ska vara mot en själv.

Publicerad i Friends Magazine No 1, 2013. Stöd Friends här.

 

Rebecca: Bipolär sjukdom & (H)järnkoll

För exakt ett år sedan publicerades den här texten om Rebecca Anserud, 
en ung tjej med bipolär sjukdom. Jag lade upp texten då, men har äntligen fått den i pdf.
Innehållet och ämnet är aktuellt än idag.

roadtrip.

       

                   

                    

       

SVT 1, 5 oktober 18.15

Before he came down here, it never snowed.

Bipopulär

28 minuter in i programmet intervjuas jag och Björn Asplund, chef för Fountainhouse.

Makode Is Back

GRIMES

Arga Snickaren

"Jag vill vara fri i vem jag är"

Den skotska låtskriverskan och r’n’b-sångerskan Emeli Sandé, 24, har gjort en succékarriär sedan hon släppte sin första världshit ”Heaven” i augusti 2011. 
Hon är Englands just nu bäst säljande kvinnliga artist och vinnare av det prestigefyllda ”Brit Award Critic’s Choise 2012” för sitt album ”Our version of events”.
Emeli Sandé började sin karriär som låtskrivare åt andra artister som Susan Boyle, Preeya Kalidas, Leona Lewis, Alesha Dixon, Cheryl Cole, och Tinie Tempah.
Hon fick nyligen titeln "The Voice of 2012" av tidningen The Times och den svårflörtade kritikern Simon Cowell har kallat henne en favorit. 
Emeli Sandé är aktuell med nya singeln ”Next to me” och en utsåld turné i England. 
Hennes låtar har beskrivits som rikt melodiska, klassiskt kraftfulla, retro-futuristiska soul/poplåtar. 
I sommar åker Emeli Sandé med Coldplay på deras USA-turné. 

 Vad inspirerar dig ?
– Jag inspireras av utmaningar, folk som utmanar mig och hur jag tänker. 
Speciellt andra artister eller poeter, kreativa människor. 
En fras eller ett ord kan också vara en inspirationskälla. 
Jag är öppen för att bli inspirerad av allt. 

Singeln ”Next to me” är väldigt personlig. Är texten baserad på verkliga händelser?
– Alla mina låtar är inspirerade av saker som jag har upplevt och vad jag känner. 
”Next to me” handlar om männen i mitt liv, de som har varit lojala och stöttat mig 
i vad jag gör. Framförallt min fästman, min manager, pappa och Gud. 
Jag skrev låten för att hylla dem.

Varför valde du att byta från att skriva låtar för andra till att sjunga dina egna sånger?
– Jag har alltid velat sjunga, vara min egen artist, och jag har jobbat länge med mitt eget album. 
Det var bara inte rätt tid för mig förut att bli sångerska, 
jag var helt enkelt kär i musikskrivarvärlden. 
Men efter att min första singel släpptes i England insåg jag verkligen att då var tidpunkten för mig att bli min egen sångerska. 
Nu är huvudfokus på att göra min egen musik men jag kommer nog att fortsätta skriva för andra också. 

Du studerade medicin i fyra år. Vad har du för andra karriärplaner?
– Jag har en examen i neurovetenskap, jag vill bli neurolog och ta en doktorsexamen senare. Det har alltid varit min stora dröm. 
Men jag har ju alltid velat att jag vill jobba med musik, 
och att det är någonting jag vill göra i mitt liv, först. 
Jag ska ut på turné nu i England, sedan USA, Europa, 
Australien och förhoppningsvis Afrika. 
Jag vill sprida min musik så vitt och brett det går, över hela världen. 
Sen, i framtiden kommer jag att göra klart min doktorsavhandling.   

Hur kommer det sig att du har en tatuering av Frida Kahlo på armen?
– Frida Kahlo och hennes konst är en stor inspiration för mig. 
När jag såg hennes tavlor första gången så blev jag helt tagen. 
Hon är en av de mest starka och mäktiga kvinnliga konstnärerna jag vet, 
hon är modig och ärlig i sin konst. 
Min tatuering ska påminna mig om att jag ska vara lika modig i min konst 
och stark i vem jag är. 

Vilka är dina musikaliska förebilder?
– Jag har många, när jag växte upp var det Joni Mitchell, henne älskar jag. 
Jag gillar verkligen Regina Spektor, och andra som Lauryn Hill, Tracy Chapman, 
Nina Simone och Alicia Keys. 
Många kvinnor som verkligen har inspirerat mig inom soulen.
 Jag vill inte ta för mycket från andra utan vara så individuell och originell som jag kan. 
Jag vill känna mig fri i vem jag är.  

Publicerad i DN 2012-04-16

This is his story.

När Ali Hussaini var 12 år rymde han från Afghanistan.
En tvåårig resa genom nio länder tog honom tillslut till Vårby i södra Stockholm.
Ali är en av alla de ensamkommande barn som varje år kommer till Stockholm, och han har haft tur.
I dag bor han hos sin fostermamma tillsammans med en annan pojke från Afghanistan.
– Jag ser ingen skillnad på min fostermamma och min riktiga mamma. Hon är min riktiga mamma, säger Ali.

När Ali var elva år blev hans pappa mördad av talibanerna på grund av att han jobbade som tolk åt den amerikanska militären,
och tillhörde ”fel” folk, hazarerna.
– Vi hade ett bra liv i Afghanistan innan pappa dog.
När andra köpte vapen till sina barn gav min pappa mig böcker och pennor och sa åt mig att plugga, säger Ali.

Alis mamma ge honom ett bättre liv och tvingade honom att fly, även om han inte ville.
Alis pappas kompis betalade en smugglare för att hjälpa Ali till Grekland.
Pengarna hade han insydda i byxlinningen.
– Vi gick i en skog 18 timmar. Vi var en stor grupp, 37 stycken, och en tjej var handikappad, hon kunde inte gå.
Så vi var sex stycken som turades om att bära henne, berättar Ali.

Ali gömde sig i ett bagageutrymme med tio andra pojkar på väg till Pakistan.
De gick i bergen över gränserna till Pakistan, Iran och Turkiet.
– Jag gick sedan från Turkiet till Grekland, jag hade varken pass eller papper.
Jag var i Grekland i fem månader, jag bodde på gatan där och hamnade i fängelse i 17 dagar.
Det var de jobbigaste dagarna i hela mitt liv. Vi hade ingen mat, fick inte gå på toaletten eller duscha,
säger Ali.

De fem månaderna i Grekland levde Ali enbart på apelsiner. De enda kläder han ägde var de shorts han hade på sig.
När han och de han rymde med inte hade mat så letade de i papperskorgar.
Han berättar att det skedde nattetid, eftersom de skämdes så mycket.
Ali blev ofta erbjuden droger, det var många runt honom som knarkade och ville ge honom det gratis,
men han vägrade.
– De som är svaga tar droger i dåliga tider, det gör inte jag.

Från Grekland till Italien åkte Ali i en kyllastbil full med paprikor.
Han bodde och sov på hårda kartonger på golvet. Han åkte i lastbilen i tre dagar och tre nätter,
76 timmar tror han. Ali beskriver den torra kylan och hur han frös så mycket så att hans ben blev blå.
– Men det enda jag kunde tänka på då var min familj och min mamma. Jag kunde inte sluta tänka på henne.

På tåget till Stockholm träffade Ali en man som han berättade allting för.
Mannen ringde polisen och när de kom fram stod de på tågstationen och väntade på Ali.
Det var midnatt och poliserna körde honom till socialjouren på Söder.
Han fick ett jourhem i Vårby, söder om Stockhom, samma natt.
Efter sex månader flyttades Ali till transitboendet Mandelgården i Sköndal.
Och efter nio månader i Sverige fick han permanent uppehållstillstånd.
– I dag bor jag med min fostermamma. Första gången vi träffades så accepterade hon mig som sitt barn.
Jag ser ingen skillnad på henne och min mamma. Hon är min riktiga mamma, säger Ali.

Ali vet inte exakt hur gammal han är, eller vilket datum han är född.
Han tror att det kan vara i december någon gång.
Migrationsverket skrev i hans svenska pass att han var född 1997 och att hans födelsedag är den 17 januari.
Det var den dagen som han först fick kontakt med myndigheten.

I dag går Ali i åttonde klass. Han har lätt för att lära sig i skolan, och pratar flera språk,
tack vare att hans pappa fick honom att läsa mycket när han var liten.
På fritiden tycker han att spela fotboll med sina kompisar och spelar i Djugårdens 97:or.
Han brukar också vara med sin flickvän, rita och skriva musik.
Favoritartisten är Eminem.
– Musiken jag skriver handlar om livet, och hur man kan få kämpa i svåra tider.
Jag tänker att man ska ta livet på ett bra sätt. Man väljer själv sin väg och man klarar sig alltid, oavsett.

I framtiden vill Ali plugga och bli fotbollsproffs, eller jobba med programmering, som dataingenjör.
Han vill, självklart säger han, bo i Sverige.
– Det bästa med Sverige är att man får gå i skolan och får utbildning.
Sen fotbollen så klart, det har alltid varit min dröm att få spela fotboll.
Stockholm är så fint, det är här vill jag bo.

Läs artikeln här