Innehåll

19 May 2009

Veni vidi vici.

Inför livet är vi alla lika. 
Människor, varken mer eller mindre.
Men världen är stor, försök att skriva om det.


Jag ska resa mig ur det här, 
jag ska ta mig ur det här levande.
Veni vidi vici.


Det är inte det att jag vill dö, jag vill bara inte leva.
Det är bara det att jag är rädd,
rädd för livet. Livrädd. 
När det varken känns meningsfullt eller meningslöst.
Vad är det då?
Nej, jag vill inte dö. Jag längtar inte efter döden. 
Jag är rädd för den.
Rädd för harmageddon, för slutet. 
Det oändliga.
Jag är rädd för det jag inte kan kontrollera. 
Därför är jag rädd.


Var det inte du som sa, var det inte du som sa att;
Allt det negativa går att vända till det positiva? 
För jag, jag kan det inte.
Jag är svag, jag är så jävla svag!
Om du dör, då tar jag livet av mig.


Nu står vi här, 
en kväll i syrenernas tid och gullregnens månad.
När jag är med dig vet jag inte längre vem jag är.
När jag är med dig vet jag inte vem jag är, 
det är förvirrande. Det är förvillande.


Jaha. Du och jag. Vi och dem. Sanning och lögn.
Att minnas, att glömma. Gråta och förlåta.
En odyssé vi alla måste göra. 
Men veni vidi vici goddamnit.
Jag ska gå ur det här levande.


Och vi, två pjäser i det stora spelet, 
två maskrosbarn ur betongen.
Två barfotabarn som tappat sina ord i livet.


Och nej, allting kommer inte att bli bra, saker och ting kommer inte att försvinna, jag kommer inte att bli bra,
tiden läker inte alla sår och sakerna och tingen kommer fortfarande att finnas kvar. 
Även fast du blundar.
De finns kvar där även fast de inte syns.


Sorgebarnen med frågeögon
har slutat fråga.
Skymningsbarnen, de som aldrig fick se det vi ser,
har slutat dansa.
De barfotabarn i livet.


Nej, jag vill inte dö. 
Det är bara det att jag inte vill leva.
Att överleva är inte att leva.
Livet är inte bara glitter och grus.
Ingenting är allting.
Allting är ingenting.
Vad väljer du?
Vem är du?
Var kommer du ifrån?


Vad förlorade du? Vad fann du? 
Vad fick du? Vad gav du?


Nu står vi återigen här, 
en kväll i syrenernas tid och gullregnens månad.
Allt för en fläkt av syrenernas vår och gullregnens klasar.
Jag ska be på mina bara knän;
Han luktar kärlek
(jag litar inte på honom)
Han smakar kärlek
(jag tror honom inte)
Hans färger är blå
(han får mig att tala sanning)
Han låter som kärlek
han känns som kärlek
(jag tror honom inte)
När jag är med honom vet jag inte vem jag är, 
det är förvirrande.
Han äger mig inte!
Mig äger ingen, ej ens jag själv.


Jag är ensam,
ett barnfotabarn i livet.
Jag är svag, jag är så jävla svag!
Om du dör, då ska jag leva för dig.


Jag vill att det ska vara vackert. 
Långt ifrån allt det fula.
Jag ska måla det i alla färger.
Glitter och grus. Nyklippt gräs. Hägg. 
Vårregn. Syréndoft. Körsbärsblom. 
Som snö i juni.
Rosbuskar vid grusgången. Björk och viol. 
Jordgubbsland. Kärlek och revolt.
Löjtnantshjärta och Malvor (jag älskar dig av hela mitt hjärta).


Jag ska ta mig ur det här levande.
Veni vidi vici.