Kumba ~ I Staden

I LOVE YOU!

x HAPHAZARD x

 

                   

  

         

      

                          

                                                                                      

                             

 

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.
Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.
He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.
The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

WH Auden

Published my first text in the UK, on Yuppee: The Weeknd - Kiss Land

Iggy Azalea för Kingsizemagazine.se

Fyra och en halv timme efter utsatt tid får jag komma in till Iggy Azalea på hennes hotellrum på Berns. Hon ligger utslagen, på mage i soffan. Hon har precis kört sitt första gig innan Nas och tar emot journalister på löpande band. Hennes långa blonda hår är utsläppt över ryggen. Klädd i ett genomskinligt linne med små blå palmer över brösten, fisknätstrumpbyxor med glitter och minimala rosa hotpants leker hon med någonting som ser ut som två kristaller på ett snöre.
- Det enda jag vet om Sverige är ABBA, mamma älskar dem. Inte jag, jag älskar rap. Så konstigt, det första jag såg när jag landade på flygplatsen var ABBA, de är ju överallt här, typ sådana här små ABBA-dockor. Men Sverige är cool, jag gillar det, jag vill ha mer connections här.
Iggy Azalea, eller Amethyst Amelia Kelly som är hennes egentliga namn, föddes för 22 år sedan i Sydney, Australien. Hon växte upp i staden Mullumbimby med ungefär 3 000 invånare och hon beskriver sin barndom som ganska ensam. Iggy älskade rap och hiphop och något sådant fanns inte i Mullumbimby. 11 år gammal hörde hon Tupac’s ”Baby don’t cry (Keep your head up)” för första gången, och en besatthet av den framlidne hiphopguden och hiphopkulturen i sig, började. De andra barnen i hennes ålder lyssnade på rock, elektronisk musik och indie. Att gilla rap var inte coolt.
- Jag var en outsider, en outcast kan man säga. Jag hatade alla i min skola och de hatade mig. De tyckte att jag klädde mig konstigt och jag blev retad så jag brukade skita i att gå till skolan, och satt hemma och kollade på hiphopvideor på youtube istället. Jag fick kontakt med andra rappare på Myspace också.
För att spara ihop pengar till att flytta till USA städade Iggy hotellrum med sin mamma. Hon kunde inte hitta de kläder och den musik hon ville ha i Australien. Hon köpte tidningarna Vibe och XXL, och fick dem fyra månader senare, bara för att hitta nya artister och det senaste inom hiphop.
Du var bara 16 år gammal flyttade du ensam från Australien till USA. Nu har du bott där i åtta år. Till dina föräldrar sa du att du skulle vara borta i två veckor, hur känns det idag?­­
- Det är cool, det är allt jag kan säga. Jag var så lycklig att jag äntligen var i Amerika. Jag har flyttat runt mycket, från Miami, Houston, Atlanta och nu bor jag i Los Angeles sedan 2010. Mamma och pappa var arga först, men de är ok med det nu. Jag åkte hem ibland för att förnya mitt visum, få stämplar i passet, men nu har jag inte varit i Australien på flera år.
14 år gammal skrev Iggy sin första raptext om sitt favoritämne, det kvinnliga könsorganet.
- Det är väl inte konstigt, pratar inte killar om hur stora deras kukar är när de är 14 år?
- Jo det gör vi, svarar en man ur Iggy Azaleas entourage i bakgrunden.
Och på det spåret har hon fortsatt. I somras lade hon upp den uppmärksammade och kontroversiella videon ”Two times”, där hon sitter med en webkamera framför skrevet, iklädd en svart outfit med generös urringning. Under hennes freestyle om pussy, two times, dansar små seriefigurer framför hennes vagina.
Förklara din fascination för pussy, eller pussypoetry som det kallas. Varför är det ett återkommande ämne i din musik?
- Jag tycker att kvinnlig sexualitet i USA och i media överhuvudtaget är tabu. Det finns en underliggande röst som säger vad som är ok och inte ok för en kvinnas sexualitet. Allt som inte passar in i samhällets råa ramar är förbjudet, för kvinnor. Vi har ju alla en sexualitet. Tabu vad gäller all sorts sexualitet tycker jag är ren bullshit och orättvist. Vi kvinnor får lida för samhällets mentala, ohälsosamma kroppsideal och sexideal. Sådant begränsar kvinnor sexualitet och det är totalt skit, bara skit. Vi gör ju det, alla ändå. Jag förstår inte varför vi inte ska kunna få prata om det. Jag pratar om det på ett krasst sätt, jag bankar in det i huvudet på folk och gör det på ett catchy sätt och hittar sätt att få folk att gilla det. Många, speciellt kvinnor, säger att (låten) ”Pu$$y” har gjort att det lättare för dem att använda ordet, precis som vilket ord som helst. De har hatat det men använder det ofta nu. Det är det jag vill, få dem att gå ur sitt skal och tänka ’varför är det egentligen tabu att säga pussy’? På ett sätt tror jag att jag kan vara en ledare för och jag tror att jag på något sätt har gjort skillnad.
Iggys mixtape ”Ignorant art”(namnet hämtat ifrån ett citat av konstnären Basquiat) släpptes 2011.
- Namnet var perfekt för mitt mixtape. Basquiat träffar Andy Warhol och frågar ”vill du köpa lite ’ignorant art’?” Det är precis det som jag också vill göra, det kan låta ignorant för vissa men det är fortfarande konst. Ibland pratar jag om ignorant skit, ibland pratar jag om sådant som är smart, kärlek eller meningsfullt.
Och nu väntar Iggy Azaleas första studioalbum, ”The New Classic” som kommer att släppas i USA till sommaren. Mellan vänstra handens fingrar har hon tatuerat in albumets namn, ett ord per finger och mellan högra handens fingrar har hon Live Love ASAP, med det sista överkryssat. ASAP ska stå för Harlemrapparen ASAP Rocky, Iggy Azaleas före detta pojkvän.
- Jag vill inte prata om det, jag är ingen ryktesspridare.
Berätta om ditt kommande album ”The New Classic”?
- Det kommer inte att vara lika sexuellt som mina tidigare EP:s och mixtapes. Jag känner inte att det sexuella nödvändigtvis behöver vara jag. Som artist vill jag kunna prata om mitt liv, saker som jag har gått igenom.
- I Hollywood och LA är det så jävla mycket kroppsidealskit, varenda jävla dag. Tjejer som dejtar killar som de inte ens tycker om på grund av image, och sånt skit. Jag kunde rappa om sådant förut men nu vill jag mer berätta min historia. Jag tycker såklart fortfarande att det är bullshit som pågår i Hollywood men det är inte temat på nya albumet. Jag släppte den första singeln ”Work” från albumet häromdagen och den är mer min historia. Men ”The New Classic” är än bara 70 procent klart och jag har tidigare alltid haft någon låt som innehåller ”my vagina”, ”pussy”, ”lick my pussy” eller ”do my pussy” men jag har inte det nu, än iallafall. Men det kommer att finnas låtar om män, kvinnor och relationsskit inte nödvändigtvis handlar om kärlek. Typ ”New Bitch” som handlar om en tjej som dejtar en kille men hans ex vill inte låta det hända.
- Like, I’m his new bitch, bitch.
På ”Ignorant Art” har du två låtar, ”My world” och ”The Last song” som handlar mer om känslor och hur du känner. Kommer ”The New Classic” vara mer som de två låtarna?
- Ja, på ett sätt. Det kommer att handla om mitt liv. Ibland bara rakt historieberättande, och ibland låtar som ”New Bitch”. Varför? För att det är så jag känner. Sexualitet kommer inte vara temat, dock. Jag känner att jag redan har berört det ämnet så mycket och har gjort min poäng med vad jag vill säga.
Är det svårare för kvinnor i hiphopindustrin att få ut in musik?
- Ja, helt klart. Men det är inte svårt för att vi är kvinnor. Det är svårt för att det finns så många män. Det finns inte många kvinnliga rappare ute men jag tror inte att det nödvändigtvis betyder att det är svårare för kvinnliga rappare att slå igenom. Det är en tävling och det vore underbart om det bara var en som tävlade, för då skulle den personen alltid vinna. Det irriterande är att det inte är tillräckligt många kvinnor med kontrollen, med makt, som kan representera dig på sättet du vill bli representerad. Det är alltid män som dikterar vad som är bra, vad som är sexigt, hur du ska klä dig och vad du ska säga. Det som är svårt för mig är när det är en 58-årig vit gubbe som ska berätta för mig hur jag ska vara som artist. Det är bara kvinnor i administrationen av min musik.
- Det som var svårt i början var att mina sponsorer tyckte att jag skulle vara mer Britney. De sa att jag inte såg ut som en rappare, utan som en modell och att ingen skulle förstå mig. De ville att jag skulle vara mer pop, det tror inte jag skulle hända en kille.
- När jag började rappa ville jag verkligen låta som en kille. Jag trodde att om jag är en kvinnlig rappare som låter som en kille, skulle det bli lättare för mig att nå ut i industrin. Jag ville ha en hård framtoning som om jag kom från Cash Money. Men folk tog mig inte seriöst då. Mr Lee, min producent, sa att jag inte skulle låta så arg och att jag skulle rappa som en tjej och låta som en tjej. Att jag skulle sluta imitera någonting som jag trodde kunde vara bra, och bara vara den kvinnliga rappare jag är. Det var då jag blev riktigt bra på att rappa.

Läs intervjun med Iggy Azalea på Kingsizemagazine här

A Fantastic Femtastic Night.

Angelica Gonzalez och Katarina Testad @Caty.nu

Det är sista kvällen på Femtastic Camp i Kulturskolan Botkyrka, Stockholm. Klockan är 18.00 och tjejerna sitter och äter middag innan den stora avslutningskonserten. Man kan nästan ta på nervositeten i rummet, deltagarna ska snart upp på scenen och de flesta av dem ska rappa live för första gången. Under campets fyra dagar har 20 unga tjejer från Umeå i norr till Gotland i söder fått lära sig att skriva texter och rhymes, göra beats och DJ:a. Alla med samma mål: att hitta inspiration i musiken och ta plats på den svenska hiphopscenen. 

- Det har varit så fett, det är det enda ordet jag kan beskriva det med. Vi har blivit som en stor familj, säger Angelica Gonzalez, 22, deltagare. 

Angelica och hennes kompis Katarina Testad, 23, har rappat tillsammans i tre år under namnet Caty & AMC, men har haft en paus. Angelica är från Vällingby i Stockholm och Katarina är från Dalarna, de fann varandra på communityn Whoa.nu. 

De är här på Femtastic Camp för att komma igång med musiken igen. 

- Jag har förkunskaperna och jag kan det här men jag vill peppa till igen. De här fyra dagarna har varit sjukt intensiva. Vi har skrivit texten till vår låt, tränat på den under coachning av Cleo och fått spela in den i Fanzingos studio i Alby, säger Angelica. 

- Det har varit svinfett för inspirationen, man somnar med rim i huvudet och man vaknar med rim i huvudet. Det har varit peppande, man slutar skämmas och vågar prova på typ freestyle som kan bli så fett, och man tänker, vad hände nu, säger Katarina. 

Campet har arbetat med olika workshops för tjejerna under parollen ”ingen gör dig bättre än du”. Deltagarna har fått prova på att toasta, göra beats och ryhmes, testa dancehall och skriva texter med Viktor ”Mofeta” Marko. 

- Dancehall-workshopen var något helt nytt för mig, och det var häftigt att prova sina raptexter i det formatet, säger Angelica. 

- Och när vi kom hem kvällen efter freestyle-workshopen började vi battla mot varandra och bara köra, det var sjukt inspirerande och en riktig spark i röven att komma igång med vår musik, på riktigt, säger Katarina. 

De beskriver musiken som de gjort innan som klubbig, elektronisk/progressiv rap, ”typ Maskinen”. Nu vill de landa innan de fortsätter och se hur deras sound kommer att låta efter Femtastic Camp. 

- Vi är så olika i våra rapstilar, jag är mer dryg, skrytig och bitchig när jag rappar. Mer attityd, säger Angelica. 

- Plus att våra bakgrunder är totala motsatser, Angelica är från en förort i Stockholm och jag är uppvuxen i en villa i Dalarna, men vi kompletterar varandra perfekt, säger Katarina. 

De tycker båda att det bästa med campet har varit att de fått lära sig att ta plats och våga ta för sig. Nathalie ”Cleo” Missaoui och Vanessa Marko har varit ett stort stöd för tjejerna och både Katarina och Angelica säger att peppen och pushen de har fått från sina ledare har hjälpt dem mycket. 

- Hiphopen är en jävligt snubbig miljö. Tidigare har jag känt att jag har backat och inte vågat vissa saker för att jag är brud, säger Katarina. 

- Alla stora etablerade rappare är snubbar. Tjejer vågar inte lika mycket, men nu är det vår tur, säger Angelica. 

Ledarna för hiphop-kollot har varit Cleo, Miss Relli, Silvana Solo, Mofeta, Kristin Amparo och Vanessa Marko. Femtastic Camp har varit ett samarbete mellan kollektivet och nätverket Femtastic och organisationen Popkollo för att tillsammans skapa en scen för tjejer inom urban svensk musik. Tove Möller, koordinator och projektledare från Popkollo, står i Kulturskolans entré och säljer kaffe. 

- Det har varit så mäktigt att ha fått vara med i den här processen. När alla kom hit dag ett så kände de inte varandra, de var blyga och nervösa och idag är de som ett tryggt kompisgäng. Jag har sprungit i korridorerna och tryckt örat mot dörrarna till de olika workshoparna och sett kreativiteten och allting som hänt, det har varit så grymt, säger Tove. 

Låten ”Rom & kush” tystnar ur högtalarna när artisten Pheeyownah öppnar konserten med sin singel ”Pretty Lights” och tjejerna kommer in i ett led. De är alla klädda i grå eller svarta Femtastic-hoodies och är uppdelade i fem olika grupper. Scenen är liten, de första artisterna tar plats och de andra sätter sig i trappan bakom. Sedan går allt i en rasande fart. Den första tjejen som börjar kicka låter mycket likt Silvana Solo och Cleo, en snabb prat-rap med tunga budskap i varje mening. Det fortsätter med rap på svenska, engelska, spanska och norrbottniska om girl power, patriarkatet och förorten. Tjejerna rappar med ett grymt flow och det ser ut som om de inte gjort någonting annat. Man har svårt att tro att de på fyra dagar har gått från att inte känna varandra till processen att lära sig att arbeta med kropp, röst och att skriva bars och sedan ställa sig på scen och leverera feta låtar. 

”Jag är hiphopens mamma, och jag är här för att stanna” rappar Saga Isaxon från Umeå i låten ”Vi gör intrång”. Saga och hennes grupp skrev sin text dagen innan uppträdandet. 

Efter konserten kommer en tjej fram och presenterar sig som Andrea Dankić. Hon är 28 år och har varit med i en av grupperna under hela campet. 

- Du kanske tror att jag är lika gammal som de andra, men det är jag inte, börjar hon. 

- Jag är doktorand i etnologi vid Stockholms Universitet och skriver en avhandling om praktiskt musikskapande inom den svenska hiphopkulturen. När jag först anmälde mig visste jag att jag skulle vara äldst och var nervös hur jag skulle bemötas, men nu är jag en i gänget. Jag har dokumenterat allting som har hänt här och ska publicera det i min forskning, säger Andrea. 

När konserten är slut och de flesta i publiken har gått hem samlas Femtastic Campets deltagare i repetitionsrummet. De ställer sig i ring och tar fram en fallosliknande maracas, som man ska hålla i när man pratar. Alla, deltagare och ledare, ska få möjlighet att uttrycka vad de känner och hur de har upplevt dagarna på campet. Några får tårar i ögonen och rösten bryts när det är deras tur att prata. 

- Jag som aldrig ens har lyssnat eller varit intresserad av hiphop tidigare har fått viljan att börja hålla på med rap. Jag har fått möjligheter och erfarenheter för livet, säger en tjej. 

- Jag är bara så jävla glad att jag och Angelica har börjat kicka igen, säger Katarina innan tårarna börjar rinna. 

- Med tanke på hur samhället ser ut i dag så tror jag att vi kan göra stora samhällsförändringar och visa vad vi tror på. Ledarna på lägret har hela tiden pratat med oss som om vi är på samma nivå, de har aldrig behandlat oss som små barn. De respekterar och tror på oss, avslutar den sista deltagaren rundan. 

Och det är svårt att inte tro dem. Efter att ha sett dem uppträda med nyfunnet självförtroende och ett självklart scenspråk får hiphop-Sverige se upp. Här kommer en drös tjejer som kommer att utmana den mansdominerade scenen.

Vanessa Marko och Nathalie Cleo Missaoui

Publicerad på Kingsizemagazine.se

Thoughts

"Jag bor i mina väskor"

Melody Gardot vann den svenska publikens hjärtan när hon medverkade i ”Skavlan” år 2009. 
Sedan dess har det varit ganska tyst om den 27-åriga sångerskan från Philadelphia. 
Nu är hon aktuell med albumet ”The Abscence” och en Sverigeturné i december. 


– Jag vill beskriva mitt nya album med orden gemenskap och samarbete. 
Det är första gången som jag verkligen har gått ner i ”smutsen” med en producent, in i varje detalj. 
Jag ville ha trädljud, fågelsång och ett nytt coolt sound. 


När Melody Gardot var 19 år blev hon påkörd av en bil. 
Hon fick allvarliga huvud, höft- och ryggskador och bröt bäckenet på två ställen. 
Hon kunde inte gå eller prata och drabbades av kraftig minnesförlust och var totalt beroende av alla runt omkring sig. 
Hon fick stanna på sjukhuset i ett år. 
– Livet började för mig som dag ett, dagen jag blev påkörd. Allting fick en ny mening och förklaring. 
Jag är evig tacksam min familj och alla runtomkring som tog sig tid att åter lära mig vad som är viktigt i livet. 
De väntade, stöttade och gav aldrig upp. Mamma stod vid min sida hela tiden. 
– Det svåra var att vara en kreativ person i en kropp som inte rör sig.   


Under rehabiliteringen på sjukhuset började Melody Gardot använda musik som terapi. 
Med en gitarr till hjälp började hon långsamt forma ljud och efter ett par år lärde hon sig prata igen. 
Hon skrev sina låtar i sjukhussängen och gav ut EP:n ”Some lessons: The bedroom Sessions” (2005). 
Hon har gett ut albumen ”Worrisome heart” (2008) och ”My one and only thrill” (2009). Och nu är det dags för den fjärde skivan ”The Abscence”.

I ett och ett halvt år reste Melody mellan Sydamerika, Portugal, Spanien, Marocko och Afrika för att finna influenser till den nya skivan. 
Hon beskriver resan som ”ett drömmande i den verkliga världen” och att låtarna är inspirerade från mentaliteterna i de olika länderna.
– Jag levde för stunden, och försökte inte tänka så mycket på att det var ett album jag skulle göra. 
I slutändan hade jag samlat på mig så mycket material att jag hade kunnat göra tre album. Jag gör så. 
Och sen måste någon stoppa mig och ta ner mig på jorden igen. 
Resandet var en underbar upplevelse. 


Det är särskilt kvinnor som ger Melody Gardot inspiration. 
Hon berättar om Brasiliens små barer, där kvinnor gick upp på scenen och bara sjöng, med ögonen riktade mot skyn.   
– Kvinnor som min mamma, kvinnor i kulturer där pengar i princip inte finns, men som ändå klarar av att uppfostra barn och få saker att hända. 
I Bahia sjöng kvinnorna till havsgudinnan och i Afrika spelade de med händerna på vattnet samtidigt som de tvättade kläder. 
Det var sådant som inspirerade mig, min resa genom musiken och musiken genom min resa.


Melody Gardot lärde sig mycket om nya kulturer, språk, och instrument, annorlunda från vad hon kunde innan. 
På det kommande albumet sjunger hon på bland annat portugisiska. 
Hon berättar att när hon rest tidigare har hon haft så bråttom och bara sett städer från baksätet på en bil. 
 – Resan började med att jag vaknade en morgon och bestämde mig att jag skulle åka, 
så var det bara. Jag blev ödmjuk inför att jag inte kunde så mycket som jag trodde från början.
Jag tror att det är väldigt lätt att göra någonting du älskar och vara lycklig, 
skaffa familj och göra alla de där vanliga sakerna i livet. 
Jag vill ha den exakta motsatsen, bara packa väskorna och dra. 
Jag är inte en sån som har en femårig plan, eller ens vet vad jag ska göra imorgon. 
Folk frågar mig alltid, ”Melody varför bor du inte i ett hus” och jag svarar jämt samma sak: ”För att jag bor i mina väskor”. 

Publicerad i DN 2012-04-30

Pauline Kamusewu

Yes I Know, jag har redan lagt upp den här. 
Men hon är så mysig!

The Warrior's reminder

I am awake
My mind is free

I am creative
I love myself



My will power is strong
I am brave
I practice patience



I don't judge folks
I give not to recieve
I don't expect



I accept
I listen more than I talk
I know I'll change



I know you'll change
I'll hold on one more day
I start over when necessary



I create my own situations
I am cosmic
I don't have the answers



I desire to learn
I am the plan
I am strong



I am weak
I want to grow
I know I will



I take on responsibility
I hide myself from no one
I'm on my path



Warriors walk alone
I won't let my focus change
Taking out the demons in my range



Thats Mama's Gun

Erykah Badu